En skäggig norrman. Jag hade tänkt att något av mina första blogginlägg skulle handla om Knausgårds “Min kamp” del 1 och 2, men kom av mig när jag läste Maria Svelands artikel “Hatet som gör mig politiskt deprimerad” i DN. Just raderna om Knausgård kändes konstigt att läsa. Att Knausgårds kamp med bland annat pappa- och den moderna mansrollen skulle vara besläktat med massmördaren Breiviks oro för den feminiserade mannen… Hjälp. Det känns som det fattades några nyanser. Är det inte en väldigt mänsklig människa som skriver om sig själv och sitt liv?
Jag tycker att jag i del 1 och 2 läser om en man som ser tillbaka på sin uppväxt och försöker förstå varför han blev som han blev. Jag tycker att han skriver riktigt bra om barndomen. Det är ur barnet Karl-Oves ögon bilden av pappan växer fram. Pappans sätt att vara ger upphov till en mängd känslor och rädslor i barnet. Skildringen av barnets upplevelser av det som händer ger en bra bild av barns oförmåga att förstå varför en vuxen kan brista i bemötandet gentemot barnet. Barn tror att de själva är anledningen bristen på kärlek från den vuxne. Barnet växer upp till en vuxen som byggt sin självbild på en grund av skam att inte duga.
I bok 2 slutar en fest på Biskops-Arnö med obesvarad kärlek och sårade känslor. Alkoholruset blandas med en skam som rasar genom kroppen och får obehagliga konsekvenser i form av självhat. Jag tyckte skammen bultade och brände genom boksidorna, dagen efter när han fick gå genom Stockholm, märkt av skammen.
Det här med papparollen, den feminiserade mansrollen och babyrytmik… Författaren Karl-Ove lämnar fru och litet barn för att kunna skriva. Vi har sett det förut. Mannens – pappans behov att arbeta fullt ut under småbarnsåren går inte att kuva på bekostnad av kvinnans likvärdiga behov. När Karl-Ove skrivit sin bok och familjen växt och flyttat från Stockholm till Malmö får vi bevittna fenomenet: livspusslet.
Det moderna livspusslet tycks innehålla fler bitar trots att den moderna mannen ofta är mer delaktig i blöjbyte och aktiviteter med barnen. Båda vill jobba som en man och bör sköta barnen som en god mor.
Efter ett barnkalas där hustrun gått hem tidigare med ett sjukt yngre syskon kommer Karl-Ove hem och ser att disken är odiskad och lägenheten är lika sunkig som när de lämnade den. Frun har inte lyft ett finger efter det att hon fått det febriga barnet att somna. Han minns plötsligt hur ofta det är så och hur mycket av hushållsarbetet som tillslut faller på honom. Vila och paus är förbjudet att roffa åt sig i familjeekorrhjulet. Det blir en föräldrarnas kamp om vem som slitit mest. I stressen kanske man blir varse att man gör om de fel man eventuellt tyckte att ens egna föräldrar gjorde.
Jag avslutar med babyrytmiken. Här får man läsa om en pappa som inte står ut med den fåniga babyrytmiken och som dessutom spanar in kvinnan som leder rytmiken. (Scenen utspelar sig på Stockholms stadsbibliotek!) Men den där “blicken” som skulle kunna vara början till något som måste fullbordas blir inte mer än ett ticks han vill bli av med. Han är någons far och dessutom far. Det här känns som en man som förstår att de där spanande blickarna kan ha dykt upp av andra anledningar än att kärleken till kvinnan han lever med har försvunnit.
Jag minns en man som hette Tomás som älskade en kvinna som hette Tereza, men som inte kunde sluta fullfölja det som startades med de där blickarna. Detta par finns att läsa om i Milan Kunderas “Varats olidliga lätthet”. Och det är just det som Tomás förklaring till sin notoriska otrohet är – olidligt lätt. Det finns ingen inre kamp i Tomás, han bara följer sina behov.
Är det inte ganska modigt att som Knausgård att blotta även de kamper man kanske helst vill förtränga? Uppenbarligen kan det göra att andra känner sig mindre ensamma i sina kamper.