Jag hade tänkt skriva här varje dag. I går sprack den planen. Men bara för det ska jag i dag avslöja en liten hemlighet. En hemlighet som är helt perfekt att avslöja på en sida som bokcirklar, där jag är omgiven av läsande människor.
Det är nämligen så att jag aldrig har varit en bokslukare. Ofta tänker man att en skrivande person är synonymt med ett konstant bokmalande. Men nej, jag har skrivit sedan jag lärde mig att skriva, men jag har aldrig läst mycket böcker.
Kanske är det mitt otroligt dåliga tålamod. Fort ska det gå, och det gör det sällan med böcker. En tegelsten är ungefär min värsta mardröm. Fast vad är egentligen en bokslukare? Är det antalet böcker som räknas eller graden av passion i läsningen?
Vissa av de böcker som jag har läst har blivit som milstolpar i mitt liv. Jag har tagit dem till mig och gjort dem till en del av mina minnen. Det började med Bruno i Vesselskogen på lågstadiet. Om vesslan Bruno som blir kär i en fisk. En omöjlig kärlek. En helt förkrossande läsupplevelse som jag kunde relatera till mina egna begynnande små kärleksproblem. I fjärde klass kom Magda Eggens till vår skola och berättade om sina upplevelser från koncentrationslägren under Förintelsen. Jag läste alla hennes ungdomsböcker och grät mig till sömns varje kväll under hela mellanstadiet.
Och på högstadiet. Alla jag berättar om min högstadieskola för blir chockerade. Visst har de flesta jobbiga minnen från denna tid, men det finns grader i helvetet. Till att börja med var alla killar nazister som sjöng ”vitmaktlåtar” på skolbussen varje dag till och från skolan. Killarna i min klass valde varje måndag ut ”veckans offer” bland oss tjejer. Då fick man disktrasor i ansiktet, salivkletade pappersärtor i nacken, skällsord en gång i sekunden, apelsinstora blåmärken på de bollsportdominerade idrottslektionerna, fällben när man gick i korridoren eller vid special occasions någon av deras namn inristat i ryggen med en nål. För att sammanfatta tre år i några rader.
Som tur var hade jag min vän Hanna. Vi var som tjejerna i filmen Ghost World. För att överleva utvecklade vi en taktik som gick ut på att göra oss osynliga. Vi låtsades inte höra när de ropade våra namn. Och till slut hörde vi inte heller. Vi blev en egen liten värld. Vi gick runt som två åskmoln fyllda av 100% koncentrerad cynism, ironi och hat. Vi klottrade ner vårt hat på alla bänkar och väggar över hela skolan. Och i en liten hörna bakom hyllorna i biblioteket satt vi alla raster. (När vi inte skolkade.) Där läste vi deprimerande, miserabla ungdomsböcker om tonåringar i England som rymde hemifrån och började ta droger. Tyvärr minns jag inte titlarna, men det var farligt, nervkittlande och revolterande.
På gymnasiet blev jag medlem på ett skrivarforum som heter Haket. Där började även mitt intresse för att läsa poesi. När man läser poesi behöver man inte ha tålamod. Man kan läsa en dikt och ha nog att fundera över den närmaste månaden. Jag läste mest Lukas Moodysson. Hans poesi öppnade en helt ny värld för mig, särskilt i mitt eget skrivande. Alla gränser suddades ut, allt var möjligt. Men också Tomas Tranströmer, Johannes Anyuru, Sara Hallström och Bob Hansson inspirerade mig mycket.
Sedan studenten har prosan alltmer tagit över dikterna i min läsning. Under mina litteraturstudier var det Virginia Woolfs roman Mot fyren som gjorde allra störst intryck på mig. Detta att kunna skildra hur tankarna låter hos en människa. Så otroligt. Och Katarina Kieris ungdomsbok Dansar Elias? Nej! visade mig ett nytt sätt att kombinera poesin och prosan i en form som kändes självklar för mig.
I dag är det mer sällan jag läser böcker med den totala hängivelse och identifikation som jag gjorde när jag var yngre. Jag vet inte varför. Men det finns undantag. Ibland händer det. Som nu senast med Kristian Lundbergs Yarden. När jag tänker tillbaka på hur det var att vara tjugofyra år kommer jag att minnas den.
Egentligen handlar det om tur. Det är böcker som träffar mig i precis den stunden då jag behöver dem. Som med äkta förälskelser. Därefter finns det ingen återvändo. De kommer alltid att finnas kvar hos mig.