Ett löfte är ett löfte – hur tråkigt det än kan upplevas för er… Jag skulle ju berätta om skrivprocessen för romanen Tivoli och är nu framme vid det konkreta innehållet. Nästa del blir – språket!
Jag ska inte berätta så mycket om meningen med innehållet –överraskningseffekterna i boken kan då gå förlorade – utan mer om hur delarna fylldes mer hantverksmässigt.
Första delens ram klarnade så småningom – den blivande Gustav Vasas äventyr i Dalarna i försöken att resa befolkningen mot det danska väldet. Det var bara att följa dessa föga realistiska legender gård för gård och ort för ort och så skruva till det efter de komiska, intrigmässiga och tematiska behov jag hade.
Skelettet hade jag alltså tagit från de oseriösa historieböckerna. Köttet – hur människorna kunde se ut och bete sig och hur landskap, hus, åker- och skogsbruk, byar etc såg ut och fungerade på tidigt 1500-tal – det fann jag i mer seriösa historieböcker eller historiska romaner (särskilt Fabian Månssons detaljrika romanserier – tack till ditt minne!).
Det är underbart att skriva ren fiktion som dessutom fjärmar sig från den realistiska traditionen efter jag som författare bestämmer precis allt själv. Det finns hur många historiska fel som helst i Tivoli men vem bryr sig (utom besserwissern)? Jag tar med eller hittar på sånt som passar mina syften.
Ändå försökte jag undvika rena anakronismer eller lättköpta paralleller till vår tid – varje del skulle ändå ha en sorts integritet, sitt eget slags logik – hur galen den än var.
Om första delen hade ett färdigt skelett för handlingen och kunde skrivas först efter en del research så var andra delen ren improvisation från första till sista sidan. Jag hade ingen aning om vart den skulle ta vägen eller vilka karaktärer som skulle bli centrala.
Men (och jag tror det var centralt för möjligheten att improvisera utan att drunkna i friheten) jag hade två fasta utgångspunkter: 1) i andra delen skulle vi möta författaren till första delen och detta faktum skulle få konsekvenser 2) andra delen skulle utspela sig idag men vara skriven för drygt 200 år sedan.
Så helt löst var det inte! Men ändå en fantastisk frihet att inte veta vad som skulle hända på nästa sida och att få skildra ett nutida Stockholm men utifrån en ren fantasi om hur det skulle kunna ha sett ut om Sverige aldrig blev en självständig nation för femhundra år sedan.
Jag tror ingen blir överraskad om jag säger att det var väldigt kul att skriva andra delen, särskilt som intrigen utvecklades och karaktärer trädde fram utan ansträngning. Det blev rent av en tidens enhet – hela delen utspelas under en dag från gryning till kväll.
Nu ska jag inte spoila mer av hur boken hänger ihop men tredje delen skulle utspela sig på senare delen av 1700-talet och här utgick jag återigen från en hel del research. Det var rätt krävande eftersom den skulle någorlunda trovärdigt utspela sig i Sverige (Uppsala och Stockholm) men också i 1770-talets London. Tur då att 1700-talets anda tilltalar mig så, upplysningsandan, frivoliteten etc.
Utgångspunkten är mer dokumentär än i första delen eftersom jag faktiskt tagit en huvudkaraktär rakt av från en verkligt existerande bokhandlare, Jacob Swederus, som dessutom skrev en kort självbiografi som jag fick nytta av för att ge färg åt det hela. Men jag ville ha ett underifrånperspektiv så själva berättaren hittade jag på och gjorde till assistent åt Swederus. Och att de reste till London är också påhittat – den riktige Swederus hade i stället stor framgång på bokmässan i Leipzig.
Fjärde delen var återigen ganska improviserad men jag ställde upp några premisser: 1) utspelas drygt tio år framåt i tiden, alltså på 2020-talet 2) minimalt med teknik 3) vardaglig utgångspunkt, 4) Kina dominerar världen men inget orwellskt utan mer som USA kring millennieskiftet, 5) en kärlekshistoria mellan en svensk och en kines och så det formmässiga kravet 6) ren dialog (alltså bara repliker). Slutligen 7) den skulle knyta ihop boken enligt den plan som utformades när jag arbetade med de första delarna.
Till fjärde delen läste jag en del om det moderna Kina och lite av dess historia men det visade sig att jag hade begränsad nytta av detta, väldigt lite kunde fogas in, det hade bara gjort historien krystad och mindre trovärdig. Ändå var det värdefullt för det gav lite kött åt den kinesiska karaktären, några perspektiv på saker och ting som skiljer henne från den svenska.
Fyra romandelar som arbetades fram på mycket olika sätt – men jag tror att det finns en sak gemensamt (och det gäller nog för allt jag skrivit i alla genrer som blivit någorlunda välskrivet). Att det är ingen idé att skriva om man inte först skaffat sig en stark känsla eller vision för vad det är man ska skriva om. Det kan vara alltifrån att man är ytterst påläst och har genomtänkta teser kring ämnet för skrivandet – till att man har en tydlig utgångspunkt i en känsla kring en viss situation, stämning och gärna en begränsning (som i sin tur befriar).
Jag har (nog?) aldrig lyckats få till något av minsta värde genom att enbart börja spåna på ett blankt papper/en blank skärm. Något måste till för att få igång det – vare sig det är åratals research eller “bara” en mycket energifylld gnista.
Det är DÅ man kan hitta en ton… den för skrivandet så centrala TONEN… men därmed kommer vi in på det mer språkliga och det tar jag sen.