Sedan flera år har jag lekt med tanken att rewrita Gustav Vasas äventyr i Dalarna, de åtminstone förr välbekanta historierna om hur han gömmer sig för de danska knektarna och slutligen lyckas resa dalfolket till befrielsekamp. Det var de konkreta humoristiska anekdoterna – avfärdade av historiker – som satte igång min fantasi. Jag såg en chans att med komik illustrera sådant som historiens vändningar, frihetskamp, demokratifrågor, politiskt hyckleri, psykologiska aspekter.
Jag skrev flera utkast – sammanlagt ett hundratal sidor – redan för fem-sex år sedan. Men det blev inget bra. Hittade inte ett fungerande perspektiv eller en bra ton – det blev bara en långrandig smörja.
Det är detta med den allvetande författaren som skriver i tredjeperson som gör att jag stupar på miljö- och karaktärsbeskrivning. Jag tänker att jag hela tiden med ord måste måla upp för läsaren vad och vem den har framför sig. Det blir tradigt både för mig och läsaren.
Lösningen låg i att skippa tredjeperson och jag uppfann därför en dräng eller väpnare som ledsagade Gustav och nedtecknade vad som hände i en dagbok. Det blev precis lika långrandigt eftersom han också skrev i tredjeperson om allt som rörde Gustav.
Så kapade jag den gordiska knuten genom att låta Gustav berätta själv. Plötsligt satt berättelsen och flera perspektiv öppnade sig på köpet. En någorlunda trovärdig anledning till Gustavs berättande var att han fortlöpande skrev ned vad som hände i brev till en förtrogen. En sådan fann jag i den historiskt existerande och mycket komplexa biskopen och diplomaten Hemming Gadh. Han var i åttioårsåldern och hade periodvis fungerat som mentor åt den unge Gustav. Hans relation till svenskarna och ärkefienden Danmark var tvetydig även i verkligheten.
Breven skrivs mitt i dramatiken och behöver bara beskriva det som är allra nödvändigast. Gustavs känslor och relationer gestaltas mer än beskrivs. Största vinsten var att jag genom hela berättelsen kunde genomföra en sorts tragisk (och högst komisk) ironi i det att Gustavs självsyn rimmar synnerligen illa med hans egentliga agerande och intryck på andra. Han förstår sig inte ens på sin egen sexualitet.
När berättelsen lagt sig förstod jag att det måste bli en fortsättning – eller flera. Om jag nu kunde manipulera historien kring Sveriges grundande borde jag då inte se vad dessa förändringar får för konsekvenser för senare tid och i vår tid? Om det blev flera böcker eller fogades in i samma volym, det var länge en öppen fråga.
Flera britter är duktiga på detta med konstruerad fiktion, alltså inte bara en realism som härmar och fördjuper den verklighet vi känner utan som också tar sig frihet att ändra på verkligheten eller stilisera den kraftigt. En bok som formmässigt stimulerat mig är David Mitchells Cloud Atlas som består av många olika berättelser (böcker) som knyts ihop rätt löst men på så vis att i varje ny del dyker den förra upp som ett fysiskt manus eller en bok, som har större eller mindre roll för den nya handlingen.
Jag tog det ett steg längre(?). Bestämde mig för att i andra delen i mitt projekt skulle en bärande karaktär var den författare som skrev första delen. Eventuellt skulle den andra delen sedan vara skriven av en karaktär i tredje delen.
Den historisk-sociala bakgrunden skulle utgå från tankeleken – vad hade hänt här i Sverige om vi inte hade blivit en självständig stat i början av 1500-talet. Det öppnade upp oändliga möjligheter, särskilt som jag lika gärna kunde gå vidare och testa hur det skulle blivit om t ex Napoleon besegrat alla sina fiender.
Jag planerade först tre delar – 1500-tal, nutid och framtid. Den sista delen skulle utspela sig i en isoleringscell och vara extremt dystopisk. Men jag fick inte till någon bra ton där och dessutom riskerade det bli alltför trist.
Jag bestämde mig i stället för vrida upp perspektivet ytterligare ett snäpp och dessutom göra ytterligare ett avståndstagande från den psykologiska realismen: ingen nutid. Istället skulle jag konstruera vår nutid, så som någon för 200 år sedan kunde tänkas föreställa sig den. Därmed hamnade jag i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och bestämde mig slutligen för fyra delar. 1500, 17/1800, fejkad nutid och framtid. Det passade också min önskan om genreblandning – alltifrån historisk pastisch till en mild scince-fiction. Den fjärde delen spikades ändå inte förrän jag skrivit klart trean och hittat en konkret ton och idé för fyran. Hur konstruerad den här boken än kan te sig var den i själva verket till allra största delen ren improvisation – eller en för mig lycklig blandning.
Det viktiga var inte att driva någon historisk tes, det väsentliga var att hitta en form som stimulerar fantasin, som överraskar och som genom att sätta upp vissa ramar också gav en väldig frihet. Jag skulle ju skriva en bok som roade mig. Det var min förhoppning att varje del av boken, varje kapitel, varje liten del, i sig skulle vara rolig eller spännande.
Bestämde mig för att varje del skulle vara runt 125 sidor. Då skulle det finnas längd nog att etablera karaktär och intrig men minimera risken för långrandighet. Och med fyra delar i en volym skulle 500 sidor ändå var hanterlig längd. Tjockare böcker finns ju och här var det fråga om fyra helt olika berättelser så segtjockt kunde det knappast bli.
Så var formen lagd. Men det är klart att det skulle till ett innehåll också.