Skämt åsido, något måste nu sägas om recensioner.
Ur författarperspektiv kan recensioner fylla två funktioner, vad jag kommer på. Det ena är en hjälp att sprida boken, det andra är en hjälp att förstå vad man skrivit och hur man skulle kunna ha skrivit. Det är tråkigt att behöva göra en hel liten yrkeskår besviken men det är min bestämda erfarenhet att det förra händer sällan, det senare aldrig.
Som ren konsumentinformation fungerar det hyggligt. Alltså: specialintresserade av modellbyggandet i shartaunianska fiskesamhällen i slutet av artonhundratalet (för att ta ett facklitterärt exempel) kan få reda på att en ny titel på området har givits ut och de kommer säkert att köpa den, å andra sidan vet de nog redan om det genom likasinnade på internet.
Men det är ytterst sällan som recensioner lyfter eller ens påverkar försäljningen av en bok. Jämför med biofilmer, de exponeras dagligen och en mängd betygsfyror lyser lockande och effektivt i dessa annonser. Medan ett tjugotal uppmuntrande bokrecensioner kan gå spårlöst förbi både handel och läsare eftersom inga sifferbetyg ges och det ytterst sällan kommer uppföljande annonser. Recensioner kan bli viktiga bara om de är stora OCH extremt positiva – typ “mästerverk” och “ska du läsa en bok i år…” Då vaknar nämligen featureredaktörerna till och i bästa fall startar hypen i etermedia. Om en känd person med intensiv och varm blick viftar med boken i rutan, av sådant lyfter försäljningen, inte av en akademiledamots konstfulla hyllning i en kultursidesspalt.
De mer yrkesstolta kritikerna, i den mån sådana finns kvar, talar ibland om dialogen med författaren. De har ett konsumentupplysninguppdrag men det som ger recenserandet djup och glans är att ett proffs kan tala om för författaren vad som är lyckat och vad som är misslyckat i ett verk. Det är detta som aldrig sker. Det är inte enbart kritikerns fel, det är ofta omöjligt att få in sådana synpunkter på det utrymme som dagens press viker för en recension. Ibland ges större utrymme men då ska det luftas till med desto större bild, så inte läsarna riskerar kvävas av alltför mycket alltför kvalificerad text.
Men det är inte den viktigaste förklaringen till att jag som författare aldrig lärt mig något hantverksmässigt av en recension. Det beror snarare på a) att de flesta recensenter saknar denna kritiska ambition, b) att jag tjurskalligt avvisat alla råd som grundade i missförstånd eller oförstånd eller c) att kritikern inte får till det.
En komplikation i sammanhanget är att kulturskiktet är litet och sammanflätat i Sverige och det drabbar recensionsversamheten på det viset att kritiker vill visa sig duktiga för de som styr över stipendier och innelistor – det fuktade fingret i luften – och ofta nog känner eller är bekants bekant till den vars verk de ska granska. Uppriktigheten, sakligheten och djupet blir lidande.
Och till sist är det tyvärr nog sant att utöver den skara som av perversa eller ekonomiska skäl varvar sitt bokskrivande med artikeldito är recensenterna i grunden misslyckade författare. De skulle mycket hellre skriva böcker än gulnande tyckarspalter. Kanske fanns det undantag förr (Bengt Holmqvist eller vad de nu kunde heta) men jag är övertygad om att den ofrustrerade kritikern helt enkelt inte existerar. De misslyckades med att skriva böcker – men tror sig kompetenta att förklara för de lyckade/lyckosamma författarna hur de bör göra!
Därför har en författare vad gäller respons långt större glädje och nytta av bloggare och läsarkontakt – engagerade läsare som skriver vad de tänker utan att ängsligt snegla på ett vilset kotteri.