Glömde detta med berättarperspektiven…
Eftersom berättandet lossnade av att jag till första delen valde förstapersonperspektiv i form av brev fick jag mersmak för detta att frångå det pliktskyldiga tredjepersonperspektivet. Jag slapp det tråkiga (och svåra) med ständiga miljö- och personbeskrivningar. Men jag vann också mycket genom att skriva direkt inifrån en huvudkaraktär. Det blev också mer impressionistiskt och ekonomiskt, kunde hoppa direkt till de situationer som intresserade mig och låta karaktären berätta bara det som behövdes… eller vandra bort i olika funderingar… en väldig frihet skapades utan att behöva konstruera övergångar.
Så jag fattade ännu ett “formellt” beslut – ingen tredjeperson i någon av bokens fyra delar… men samtidigt OLIKA perspektiv i de olika delarna! Det skulle vara ett rejält avståndstagande från det konventionella förfarandet i psykologisk realism (som iofs gärna använder jagform men brukar hålla sig till en eller högst två olika perspektiv i en och samma roman) och det skulle samtidigt skapa variation, inte minst språkligt, så att de fyra delarna verkligen fick sina egna tilltal.
Inte helt lätt att hitta fyra olika perspektiv som inte var tredje person men så här bestämde jag:
Del 1 var redan klart – förstaperson i form av brevroman.
Del 2 blev andraperson på det sättet att huvudkaraktären talar till sig själv, peppar sig, tröstar sig etc.
Del 3 förstaperson i form av dagbok.
Del 4 en dramatisk dialog, alltså repliker från de två huvudkaraktärerna – enbart – inga “scenanvisningar” eller annan kompletterande text.
Det skulle visa sig att detta blev fruktbart för skrivandet, stimulerande att de olika delarna hade sin helt egna formkrav, rolig omväxling, lätt att särskilja och hoppa emellan.
Om det sedan gagnade resultatet – det kan bara läsarna avgöra.