I julas läste jag Mårten Blomkvist bok om Bo Widerberg, Höggradigt jävla excentrisk. Hans Kvarteret Korpen är i mitt tycke den bästa svenska filmen någonsin. Det är väl inte så troligt att Bruce Springsteen sett den, men han kunde ha gjort och han borde verkligen göra det. Thommy Berggren gör en roll som Bruce måste känna igen sig i till hundra procent. Keve Hjelm som pappan är också förkrossande bra.
Det är en film som är helt och hållet på riktigt, och handlar om viktiga saker. Befriad från tramset och flamset så vanligt i svensk film. Som alltid kräver ett förhållningssätt likt “Det är ju bara film” för att kunna uthärdas.
Boken bekräftar känslan att svensk film är så mycket tristare, ängsligare och mer förutsägbar utan Widerberg. I dag hade en sån som han aldrig fått göra film, och det mest bisarra är väl att det var knappt att han fick göra det ens när han stod på toppen både kreativt och kommersiellt.
När man läser blir det tydligt hur mycket Bo Widerberg jobbade med att skapa scener. Han blev ofta som förlamad av färdiga scenerier, studiomiljöer fungerade som rena blockeringarna. Hellre då “rymma” från crewet med några av skådisarna, filma ute i verkligheten i stället, live, här och nu där det kan hända något oväntat.
Det man framför allt minns av hans filmer är också bilder, sekvenser, enstaka scener. Som den klassiska scenen ur debutfilmen Barnvagnen från musikavdelningen på Malmö stadsbibliotek. Vilken reklamfilm för folkbiblioteket!
I Blomkvists bok framgår hur viktigt det var för Widerberg att lyfta fram att man till folkbiblioteket kan för att göra annat än att låna böcker. Och mest av allt att det var gratis och för alla.
Överhuvudtaget mycket folkbibliotek och folkbildning över Bo Widerbergs filmer. Mårten Blomkvist lyfter upp ett minne från en barndomskompis, hur de stod framför porten till just Malmö stadsbibliotek utan att riktigt våga tro på att vem som helst fick gå in där. Att det var Widerberg som tog kommandot, fick dem över tröskeln. (Scenen finns på You Tube, sök på Widerberg så hittar ni den fort).
Tänker också på slutscenen i hans sista film Lust och fägring stor, när den relegerade Stig (spelad av Johan Widerberg) bryter sig in i klassrummet och stjäl med sig uppslagsverken när han lämnar skolan, en sorts bild av det fria kunskapssökandet.
Kvarteret Korpen är full av klassiska scener, inte minst mellan Thommy Berggren och Keve Hjelm. Så också Elvira Madigan, om lindanserskan som trollbinder löjtnanten Sixten Sparre till den grad att han deserterar för att vara med henne. Mozart och över allt lusten till kärleken och livet. I den ville han få med allt han tycker om här i världen.
”Ta för er, se allt vackert och gott som finns, konst, natur, mat, sex, hallon doppade i grädde, säger filmen. Att ge efter för sin längtan efter sådant är rätt och viktigare än alla plikter i världen. När man ser de vackraste bilderna i Elvira Madigan ser man världen som Bo Widerberg såg den”, skriver Mårten Blomkvist.
Blomkvist är verkligen rätt man på jobbet att skriva en biografi om Bo Widerberg. Inte bara filmvetare och recensent utan också gift med Widerbergs dotter Nina, som ofta förekom i hans filmer. Som ingen annan kan han kombinera redogörelser kring skapandet med inblickar från det verkliga livet i filmregissörens omedelbara närhet.
Det ger liv till berättelsen. Det verkliga livet tränger sig på, tar plats i skapandet. Bo Widerberg är säkert nöjd med det.