Jag minns hur berörd jag blev av Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, och hur modig jag tyckte hon var som vågade ge en så uppriktig sjukdomshistoria. Från och med nu, tänkte jag, kommer allt hon säger tolkas genom en diagnos, hon kommer för alltid vara fastnaglad i sjukdom. Men hon tycker alltså att det är värt det?!
Kanske var det inte värt det ändå, tänker jag nu när jag precis börjat i uppföljaren Ett gott liv. Till sjukdomen hör just omdömeslöshet, oförmågan att se konsekvenser av sitt handlande. Och konsekvenserna får man leva med, likt utgivna böcker i allas hyllor.
Ett gott liv handlar om tillfrisknande, och först när man är frisk blir det tydligt att man varit sjuk. Det är nästan lättare att låta bli. Ett gott liv är inte enkelt.
/nina frid