Även om livet fylls med allt som har med småbarnens behov att göra brukar jag kunna slänga in ett par minuter här eller där åt läsning varje dag. Oftast i tevesoffan. Men i helgen har jag inte läst nånting alls, knappt ens tidningen.

På Hylingerfronten intet nytt, således. Så det enda som återstår är att skriva lite planlöst (dvs tänka lite högt, dvs prata utan att tänka) om var eller hur Claes Hylinger kom in i mitt liv och läsande.

Nu har jag inte läst så mycket av honom, förstås, kan väl tilläggas eftersom det är först nu som jag bekantar mig med hans hemliga sällskap.

Att han alls blev ett namn för mig har nog att göra med hans medverkan i sällskapet Åtta glas som gav ut en samling “berättelser för nöjes skull” för snart nog 10 år sedan. I sällskapet ingick också författare som Hans Alfredson, Gunnar Harding, Niklas Rådström, Erland Josephsson och tre av mina absolut favoriter: Stig Claesson, Klas Östergren och Jacques Werup.

Utifrån denna läsning har jag närmat mig honom, med viss försiktighet, som jag strax kommer till, genom de små böckerna Hotell Erfarenheten och Utan ärende.

Jag kan verkligen rekommendera dem. Däremot är det mer tveksamt om jag skulle kunna återge dem, deras handling. Han rör sig hit och dit, ofta “utan ärende” men det är mycket trevligt att umgås med hans böcker ett slag.

Den där försiktigheten har nog en del med patafysiken att göra. En trevlig biblioteksbesökare här i Sandviken pratar gärna patafysik med oss i personalen, och jag kan ärligt säga att jag inte begriper nånting av det. Varpå jag brukar tröstas med att det är inget att begripa.

Ni läsare kanske har full koll redan, men här kommer i alla fall en sorts definition av patafysiken: “De inbillade lösningarnas vetenskap”. Claes Hylinger skriver så här på sin webbsida om patafysiken, som han sammanställt antologier om:

“Upphovsmannen till denna vetenskap var fransmannen Alfred Jarry (1873 – 1907), nu mest känd för sin pjäs Kung Ubu. Han förklarade att patafysiken framför allt skulle vara vetenskapen om det partikulära, oaktat den allmänna uppfattningen att all vetenskap handlar om det generella. ‘Den skall studera lagarna som styr undantagen’, framhöll han.”

Och, dessutom:

“Det är ju så med patafysiken, att den är varken skämt eller allvar: den är patafysik, en vetenskap som inte är en bland de andra. Men, som vi säger, ‘vetenskapen utesluter inte ett leende eller tanken på ett leende’.”

Det här gör att jag inte riktigt vet var jag har Claes Hylinger eller vågar mig på att tolka det jag läser av honom. Vad är och är inte patafysik? Jag har heller inte vågat närma mig patafysiken.

Kanske ska jag gå vår biblioteksbesökare till mötes om önskemålet att starta en bokcirkel för patafysisk litteratur. Kanske vore det rentav något för bokcirklar.se?

Marcus Strand
http://twitter.com/marstra1