Nu är det allvar. Jag tänker ta fasta på min januariroll på sidan – gästbloggande författare – och tala om själva skrivprocessen. Tar min senaste bok, romanen Tivoli, som exempel och får då chansen att liksom skriva en arbetsjournal i efterhand, jag för normalt aldrig någon sådan men tror det kan vara givande för mig att stanna upp och fråga mig: Vad är det jag gjort och hur gick det till?
Jag hoppas det även kan intressera några läsare och inte bara uppfattas som utslag av obotlig självupptagenhet.
Jag börjar med själva utgångspunkten. Normalt skriver jag en bok för att jag vill fördjupa mig i och belysa en viss problematik, det kan vara åt det politiska eller psykologiska hållet. Men denna gång ville jag enbart roa mig.
Ett behov som föddes ur en frustration. Att jag allt mer sällan, nästan aldrig, blev tillfredsställd av en roman. Så stor potential som denna form har och ändå inget som behagade hur jag än letade bland samtida svensk eller anglosaxisk litteratur. Jag har sedan många år blivit en femtiosidorsläsare, läser mycket sällan klart en roman och ofta stupar jag långt före sidan femtio, sid ett eller två, till exempel. Sexhundrasidiga familjekrönikor – hur kan jag motivera all tid och energi som behövs för att hålla reda på alla dessa figurer som ändå visar sig alltför förutsägbara?
Så småningom förstod jag var haken satt. Jag var helt enkelt utled på realismen, den psykologiska realismen. Varför läsa en aldrig så välskriven och klok skildring av något som man ännu bättre redan ser omkring sig i vardagen eller som fångas med kanske större övertygelse i dokumentärer eller faktaböcker och tidningar? Jag ville inte veta hur saker var, jag ville veta hur de skulle kunna vara, kanske också hur de borde vara.
Att blott spegla tillvaron, har man inte då missat fiktionens stora potential, det som faktiskt skiljer den från fackprosan, nämligen att hitta på, att justera, förändra, experimentera, vända upp och ned, revoltera, implodera?
Detta skulle roa mig att läsa! Och om ingen annan kan tillfredsställa mig i hela världslitteraturen (nåja) så får jag väl göra det själv.
Jag skulle skriva den roman som jag omedvetet saknat under många år. Jag skulle fylla romanen med den spänning och humor, existentiell och politisk lekfullhet, som jag bara fann fragment av i samtidslitteraturen (hos några få mestadels engelskspråkiga författare).
Därmed skulle min bok, förutom att vara den mest underhållande bok som skrivits, också bli ett litterärt manifest. En krigsförklaring, eller åtminstone ett levande alternativ, till den psykologiska realism som länge hade likriktat och utarmat den svenska skönlitteraturen.
Så gjorde jag samtidigt dygd av nödvändigheten – det där med psykologisk realism krävde nämligen ett hantverk som inte riktigt var av det slag jag behärskade. Jag beundrade dem som kunde personteckna och miljöbeskriva sida upp och sida ned. Men det var inte mitt bord.
Nu gällde det bara att hitta en form.