Årets Måste-Ha-I-Bokhyllan är definitivt Modernistas pocketutgivning av fyra av Marguerite Duras romaner: Anteckningar från kriget, Smärtan, Emily L och Lol V. Steins hänförelse. Med sepiafärgade fotografier av författaren ser de så fina ut, kanske kan man sätta dem i en öppen ram så att de tillsammans bildar en tavla..? Åh, jag vet att man inte ska vara så ytlig men omslaget ÄR en viktig del av romanen, känslan när man lyfter ner den från hyllan och ser på den, hur intresset väcks och man vet att det här är en bok man måste läsa.
Och speciellt viktigt blir omslaget när det gäller de föräldralösa romanerna, de som inte har en författare som dyker upp på bokmässan eller syns i “På spåret”. Doldisar och halvt bortglömda romaner behöver all hjälp de kan få. Och därför blir jag så ledsen när nyutgåvan av “Svält” är betonggrå. För den framsidan kommer aldrig locka någon öppensinnad förbipasserande, den får snällt stå i hyllan och vänta på en läsare som blivit tipsad om den; genom tidningens kultursidor, en kurslitteraturslista eller någon engegerad bibliotekarie.
Hur resonerar ni runt böckernas yttre? Ni som arbetar på bibliotek, skyltar ni med “fula” böcker? Och vilka böcker låter ni stå synliga i ert hem?
/Jenny Kihlberg