Just nu håller jag på och läser Aleksandra Salmelas 27 Eli kuolema tekee taiteilijan. Fritt översatt skulle det betyda “27 Alltså måste konstnären dö”.
Boken handlar om en ung kvinnlig konstnärswannabe som är övertygad om att hon måste skriva ett mästerverk och dö innan hon fyller 27, för det är vid den åldern som alla de allra största har dött: Janis Joplin, Jim Morrison, Jimi Hendrix… Problemet är bara att hon fyller 27 samma år men har ännu inte publicerat något alls.
Det är en rolig roman som laborerar med många olika berättare, till exempel en huskatt (tror jag i alla fall att det är) och en mjukisgris som tillhör en liten flicka som inte kan prata ännu.
På senaste tid har jag läst mycket på finska, och det brukar jag faktiskt inte. Förutom vid uni så har jag läst en endaste roman på finska helt frivilligt innan det här, och nu har jag läst fyra, fem stycken. Och varje gång jag läser på finska så tänker jag vilken tur jag har som obehindrat kan läsa på fem olika språk: Svenska, finska, engelska, norska och danska. Tänk hur mycket mera jag kan ta till mig när jag har den fördelen. Det skulle vara rätt så deprimerande att bara kunna läsa på ett enda språk, när man så tydligt märker hur mycket som går förlorat i översättningen.
I Finland pågår just nu en intensiv språkstrid där svenskan är nedläggningshotad. Helfinsk ska man vara för att räknas. Jag kan inte tänka mig något som jag ville vara mindre än enspråkig.