Jag tog slut med de stora ryska författarna samma dag som jag beslöt mig för att läsa Tolstojs Anna Karenina. Jag var en kärlekskrank femtonåring som varje kväll innan läggdags läste ett stycke ur Den unge Werthers lidanden och som fantiserade om sådant som… ah, låt oss säga bäst hör hemma i Harlequins lust- och passionsserier.
Jag hade alltså fullkomligt gått på idén om Anna som någon sorts melankolisk kvinnlig hjältefigur, ja, gått på hela den här kanonskiten om att det var en av litteraturens mest passionerade kärlekshistorier. Så ni kan förstå den kalldusch som väntade mig när jag insåg att boken på det stora taget bara handlade om politik, sida upp och ner och att Anna, min dyrbara Anna, var en fjolla.
– En ärbar fjolla förvisso, för nog är det, eller åtminstone så anses det fortfarande att vara ärbart, om inte vackert att dö av olycklig kärlek.
Men jag var alldeles för traumatiserad av hur lite romantik det fanns i boken, för tro mig, jag tänkte mig saker i stil med att man viskar ödedigra och storslagna kärleksverser till varandra i förbifarten då man dansade vals, eller något liknande i alla fall. Fyrverkerier, dammit!
Men icke, det var huvudpersonen Levins filosofiska och existentiella grubblerier som låg i fokus. Och jag grät stora krokodiltårar medan jag kämpade mig igenom dess dryga 1000 sidor.
Men senare har jag insett, efter att jag läst litteraturvetenskap och börjat intressera mig enormt mycket för feministisk litteratur i övrigt, att Anna Karenina, liksom Madame Bovary, faktiskt var en ärbar kvinna, som ville bryta sig fri från ett kärlekslöst äktenskap och som ville leva och röra sig lika obehindrat som en man. Men för en man av Tolstojs gudsfruktiga kaliber gick det ju inte, naturligtvis inte. Sådana kvinnor måste avrättas, i så gott som alla böcker – skrivna av män, det måste understrykas – ta t.ex. Mérimées legendariska Carmen som är ett praktexempel på en ”farlig” kvinna som anammat alldeles för många manliga karaktärsdrag. Och som därför måste den grymma döden dö.
Och det är, minst sagt, förbannat trist. För den melodin återfinns inte bara i våra mest älskade klassiska böcker, utan också i film och teater likaså. Och det, dear readers, är värt att ha i åtanke nästa gång man tar sig an en klassiker.
/Edith Lata (Editrix)