Nu har jag plöjt igenom de tre första böckerna i serien om Cecilia Lund, skrivna av Katerina Janouch. Bedragen, Systerskap och Hittebarnet. Och jag gillar serien. Jag gillar det okonstlade språket som på ett konkret och enkelt sätt beskriver det oändliga antal vardagar som tillsammans formar livet. Jag gillar den trygga lunken av köttbullestekning och gympapåsepackande. Och framför allt gillar jag inslagen från huvudpersonens arbete som barnmorska. Häri ligger utan tvekan seriens styrka. Här märks det att författaren verkligen gjort research och vet vad hon snackar om.
Att det då och då dyker upp saker som skakar om den trygga vardagen för familjen i förortsvillan känns helt okej. En näve otrohet, ett rejält stänk svartsjuka och en nypa ekonomiska bekymmer är precis lagom kryddning för min smak. Men det räcker så, tycker jag. Att det måste tillsättas mängder av extra ingredienser i form av kidnappningar, våldtäktsförsök, bebisar som stjäls och som överges och till på köpet en tonårsson som plötsligt dyker upp, är för mig en gåta. Dessa parallellhistorier gör mig lite besviken. För de behövs inte! Jag tycker romanerna är tillräckligt bra som de är, utan att de ska behöva ha en massa orealistiska thriller-scener. Inslag som, enligt mig, gör att böckerna haltar. Att de å ena sidan är realistiska vardagsberättelser och å andra sidan är spännande thrillers gör att trovärdigheten sjunker. För jag tycker inte att det fungerar att de är både och, och hade hellre sluppit de där ”nu slänger vi in lite dramatik här i slutet också”-inslagen.
Jag behöver inte någon nagelbitare för att förmå mig att läsa nästa bok i serien. Den ligger redan här bredvid mig. Och även om jag efter de tre första böckerna, redan kan ana att även den kommer att ha en onödig parallellhistoria, kan jag inte låta bli att hoppas på motsatsen. Men den som läser få se. Bok fyra heter i alla fall Tigerkvinnan. Mer om denna inom kort.
/Josefin Andersson