Vår absolut första gästbloggande författare här på Bokcirklar.se, i september/oktober 2007, var Staffan Malmberg. Då hade han precis debuterat med kortromanen Aj människa!, en tragikomisk historia om en ung man med social fobi.
I veckan kom hans andra roman – Världens ensammaste plats. Bokens fyra huvudpersoner lever i staden med flest ensamhushåll i världen, och räknar dagar sedan senaste beröring av en annan människa. Går det att överleva utan närhet, och kan man faktiskt dö av ensamhet?
Den övergivne Konrad försöker desperat bli rationell men ändå inte kan låta bli att hålla fast vid det hårstrå, som är det enda konkreta spår han har av ex- flickvännen, han lutar sig mot hårstrået, gråter i det, pratar till det, går på picknick och har filmkväll (Notting Hill, min absoluta favoritfilm) med det. I mitt huvud sjunger Jakob Hellman (min absoluta favoritartist): “Jag har suttit för länge för allt som är kvar här ett fotografi och alldeles utanför flyger hela livet förbi”. Men det kan inte ens vara vänner. Konrad har inga vänner. Men han har kanske en grupp. Om det bara inte var så svårt med orden…
Jag tycker det är en ömsint bok. Nästan så jag önskar att den inte var fullt så ömsint och människorna inte fullt så udda, eftersom det blir alldeles för lätt att hålla dem ifrån sig då. Men kanske är det inte främst innehållet, utan mer Staffan Malmbergs sätt att lekfullt skapa bilder, fånga detaljer, nästan svepa med sig läsaren som jag gillar.
/nina frid
PS. För er som vill ha ett smakprov följer här ett blogginlägg från Staffan Malmbergs gästblogg:
2007-10-13 · 23:32
Jag sitter framför den tomma skärmen med saltvatten i ögonen. Norr om Dalälven snöar det. Det är något med dopaminet. Hösten. Då ringer min kompis Hanna: – Hej, jag tänkte dra ned till Rålambshovsparken och blogga, ska du med? Jag följer med. Jag tar på mig gummistövlarna och vi träffas utanför det igenbommade kaféet och bloggar bort till hundrastplatsen. Där bloggar vi pinnar, kastar dem och bloggar åt varandra; springer i det blöta gruset, bloggar i vattenpölarna och rakt ut i luften, bloggar upp och ned i lönnen medan kajorna skränar, kraxar och förökar sig. Sen hittar vi bloggplatsen vid dagiset och Hanna klättrar upp i bloggbanan men jag vågar inte utan står kvar nedanför och väntar. Hon lyfter armarna och skriker och när hon kommer ner bloggar jag emot henne och sen vågar jag också och vi bloggar tillsammans tills solen går upp och bloggen spricker men det gör ingenting för då är det vår och Riddarfjärden glittrar som fönstren på ett kallbadhus.