Min brorsa är kirurg, han har skrivit en avhandling och när jag var på hans disputation i Lund förra hösten kände jag, som författare, så väl igen mig i det han beskrev av sin inte helt enkla forskningsprocess. När man skriver på en historia börjar man ju i en ända, nystar, nystar, inser hur lite man faktiskt vet, söker ny kunskap, nystar åt en annat håll ett tag, nystar upp och åt ett nytt håll, söker mer kunskap, nystar vidare.
Sällan hamnar man där man planerade hamna. Men ofta blir det ändå bara bättre och mer intressant, ju längre man håller på.
Min första roman, augustnominerade Bryta om (Alfabeta 2007) avfärdades ibland som överdrivet misär-ig i recensioner. ”Hon överdriver! Sådär hemskt är det ju inte i Sverige” kunde recensenten skriva och det gjorde mig lite irriterad, för i samma tidning som romanen avfärdades som overklig och överdriven kunde det samtidigt finnas artiklar och notiser om människor som hade det flera gånger värre än min huvudperson Minna. När jag skrev nya romanen Hoppas (Gilla Böcker 2011) ville jag därför att INGEN skulle kunna gömma sig bakom skygglappar och försvarsmekanismer och avfärda den verklighet – som faktiskt finns. Att erkänna ett problem är ju en förutsättning och första steg till en förändring och förbättring. När jag skrivit en första version av Hoppas (jag skriver ofta tre-fyra versioner av mina romaner innan jag är nöjd) bjöd jag därför in två socionomer på Stockholm Stadsmissions Enter att liksom ”faktagranska” manuset. Kristina Persson och Anna Bonnier arbetar heltid med att hjälpa unga, vilsna och ibland hemlösa tjejer och de ställde upp helt gratis och läste mitt manus. Successivt blev de mina ”handledare” i skrivprocessen (eller om vi nu ska säga forskningsprocessen) och det var, som ni säkert fattar, helt ovärderligt för mig. Jag intervjuade tonårstjejer, läste tidningsartiklar och gjorde en massa annan research, skrev och nystade men att ha de där två experterna som sen lusläste manuset – det var helt fantastiskt. När de hade läst tog vi en fika i deras lokaler och jag fick en massa respons. Ris och ros, det var väldigt blandat, och jag lärde mig så oändligt mycket av samtalet med dem. Och sen gick jag hem och skrev om. För säkerhetsskull gjorde vi det TVÅ gånger.
Läs mer om Stadsmissionens Enter här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/barn-pa-rymmen-hittar-hem-pa-enter_2859843.svd