Jag har varit i London, därav tystnaden här på bloggen, ursäkta. Det låter kanske konstigt, men England är långt ifrån vad vi hightech-svenskar är vana vid, det finns ingen wifi på biblioteken, på caféer eller hemma hos vanligt folk.
Det finns dessutom många fler unga människor i hemlöshet i London. Och har man precis skrivit en bok med problematiken så ser man dem såklart överallt.
Vi satt vid en vanlig busshållplats när en tonårstjej kom fram till oss, tovigt hår, chockrosa smutsig hoodie och gråtandes så att kinderna var randiga. Hon var kanske sex-sju år äldre än min dotter. ”Jag har bråkat med min bästis och tappat bort min sovsäck. Har ni sett min sovsäck här någonstans?” frågade hon. Men nej, det hade vi ju inte, vi skakade på huvudena och då gick hon vidare, hon frågade nästa och nästa person som väntade på bussen. Till slut gick hon fram till en tjusig äldre dam på bänken inne i busskuren, en dam som såg märkbart skrämd ut. ”Jag har bråkat med min bästis och tappat bort min sovsäck. Har ni sett min sovsäck någonstans?” hörde jag flickan upprepa. Varpå den äldre damen tittar bort, blir ännu mer rädd, vill inte se. ”Har du sett min sovsäck?” upprepar flickan och den äldre tittar ännu mer bort, hon blir stel och hennes händer griper hårt om bänken. Men flickan envisas, hon är sårad och kränkt nu, hon upprepar frågan upprört flera gånger vilket har helt fel effekt och sen skriker hon ”Hallå? Men titta på mig då! Jag är också en människa! Jag är en människa precis som du! Hallå?!” och när den äldre damen fortfarande inte bekräftar henne, då ger hon plötsligt damen en örfil. SMOFF!
Tumult uppstår såklart, den äldre damens (och vår) buss kommer och chockade människor hjälper den äldre damen upp från bänken och ombord, hon är vit och skakig av den obehagliga händelsen. Och ombord på bussen är det fler än flickan på busshållplatsen – som gråter.
Böcker är ett bra substitut till att resa, tycker jag. Och med tanke på min bok och scenen ovan vill jag tipsa om Delphine De Vigans fantastiska roman, No och jag (Sekwa förlag 2008.) Boken handlar om vänskapen mellan en 13-åring på glid, och en några år äldre hemlös tonårstjej som är ordentligt nedgången. Spelplanen är Paris och inte Stockholm som i min bok, det är därmed svartare och värre än vad vi ser i Sverige (so far), men det är mycket i historierna som verkligen liknar varandra. Världen som jag levt i under två år öppnades igen när jag läste Vigans bok, jag grät när No förstör för sig själv och kunde knappt andas av oro över Lou, 13-åringen som verkar vara på väg ner i samma avgrund.
Det måste vända snart, tänker jag, när jag läst ut boken. Vigan och jag skriver med samma raseri, våra pennor har glött för några av alla de människor utan röst i dagens Europa, vi har skrivit böcker som kan läsas som underhållning men som också som en protest mot inhumana nedskärningar, privatiseringar, ökad segregation, rasism och annat som skördar det viktigaste som vi har – liv. Tänk om någon kunde hjälpa tonårstjejen till en ny sovsäck. Tänk om Vigan och jag kunde stå på bokmässan i Frankfurt och prata om saken, vilken dröm det skulle vara.