Idag läste jag ut Odd Thomas, den första boken i serien om Odd –skriven av Dean Koontz. Boken handlar om en kille i tjugoårsåldern som kan se människor som dött. Odd Thomas, som killen heter, jobbar som kock på en snabbmatsrestaurang i den lilla staden Pico Mundo i den amerikanska öknen.
Jag, som helst läser svenska relationsromaner om vardagen och som är livrädd för övernaturliga saker som spöken och andar, förstod alltså direkt att detta inte var en bok för mig.
Jag har fått för mig att jag brukar vara rätt snabb med att ta emot boktips från olika håll, men det är förstås bara när det är böcker som jag tycker verka passa mig. Jag tar mer än gärna emot tips från människor som jag vet har samma boksmak som mig och läser gärna böcker från författare jag gillar.
Rätt naturligt kanske.
Jag tänker sällan ”Åh, det där låter verkligen inte som en bok jag skulle gilla –den måste jag läsa!” Vilket såklart ofta leder till att det blir mycket ”samma” litteratur för mig.
Men efter att min sambo plöjt igenom såväl Odd Thomas, som de andra delarna i serien och flera gånger stört mig i min läsning på kvällarna med ”lyssna på det här…”-kommentarer följt av ett avsnitt ur boken, kunde jag till slut inte låta bli att läsa den. Jag var hela tiden inställd på att boken inte var nåt för mig, men tyckte att det skulle vara kul att för en gångs skull läsa något som sambon gillar. Mest för att göra honom glad och få slutet på tjatet, tänkte jag.
Och det tog rätt långt tid innan jag kom in i boken. Den där ”det här är inget för mig”-spärren var så stark att det tog ungefär hundra sidor innan jag kom på mig själv med att faktiskt gilla boken.
Jag kan inte riktigt säga varför jag var så avigt inställd. Var det för att jag ville ha ”rätt”, eftersom jag så länge sagt att boken inte var något som passade mig? Eller är det bara det vanliga i att vara fast i gamla vanor och vara rädd för att pröva något nytt?
Nåväl, det slutade i alla fall med att jag under de sista fyrtio sidorna i boken inte kunde sitta still i soffan utan var tvungen att gå runt och läsa för att det var så spännande. Det var längesen en bok fängslat mig på det viset.
Ändå är jag tveksam till att läsa nästa bok i serien om Odd. Den är nog inget för mig, tror jag.
Nu är jag väldigt nyfiken på hur ni andra tänker? Brukar ni chansa i valet av böcker eller väljer ni säkra kort? När läste du senast en bok som var långt ifrån det du brukar läsa? Och hur blev den läsupplevelsen?
Josefin Andersson