Det är söndag och sensommarvädret – eller är det redan höst? – är alldeles fantastiskt i Göteborg. Skogen kallar men tänkte först bli andra kvinna från nya redaktionen att skriva här i bloggen.
Det ska bli kul att boksamtala med er!
Jag läste Ann Ragdes trilogi Berlinerpoplarna med god behållning, men måste erkänna att med varje ny bok sjönk mitt intresse för Toruns och hennes släktingars väl och ve.
Det blev i slutänden för mycket fars med tunga inslag av feelgood.
Den tanken fanns med när jag för en tid sedan grabbade tag i Ragdes senaste bokNattönskningen på biblioteket: det här kan bli bra men det kan också bli alldeles för mycket av det goda.
På Baksidestexten stod att läsa att det här är en sinnlig kärleksroman. Om jag ska vara ärlig är det helt andra synonymer än sinnlig som kan beskriva Ragdes bok: ”kroppslig”, ”vällustig” och ”erotisk” ger en mer rättvis bild åt vad vi får möta i nattönskningen tycker jag.
Och det här känns relevant att betona om man ska rekommendera den till hennes tidigare läsare som istället för en familjekrönika med drabbande möten och relationer får kravlösa relationer mellan egocentriska individer där sexet är det absolut viktigaste och det mest ingående beskrivna. Fuck and Go! som reklamen skulle säga. Eller det här är som Sex in the City skulle ha utspelat sig i Trondheim med en norsk Samantha i huvudrollen.
Ingunn är en mogen kvinna tillika rockn´roll skribent (700000 om året och gillar Falco!) och singel med tjock plånbok, dyr bil och flådig lägenhet samt en enorm aptit på män – företrädesvis unga män med hårda kroppar och noll intresse av att blanda in snack och känslor.
Eftersom det här är Ragdes intrig, visar det sig snart att livet inte är fullt tipptopp för en framgångsrik och självständig singel. Trots alla Ingunns erövringar av drop-dead-gorgeous unga snygga virila, sexiga och kåta män och trots allt häftigt och kravlöst sex är det inte bra.
Som alltid – något saknas, det djupare livet, den djupare känslan.
Ska vilsna, egentligen ensamma prinsessan få prinsen? Jag kan redan här betona att det här inte är den typen av bok som försöker finna förklaringar. Inte alls. Den kör på till slutet (som jag inte ska avslöja).
Ofta fick jag känslan av att Ragde egentligen lurar oss läsare, att hon skriver sin historia med ett gapskratt och en stor glimt i ögat. Inte minst med en blinkning mot all litteratur (tantsnusk, chiclit) där kvinnor beskrivs som det åtråvärda, åtrådda och sedan förförda objektet – en Grande Finale för mäns makt och lust. Här är det Ingunn som har lust, en stor och omättlig sådan, och som förför för att sedan kasta bort. Här är det Ingunn som bestämmer vad som ska göras var, när och hur (framför allt i sängen).
Man får – inget att sticka under stol med – välskrivna och eggande samlagsscener där Ingunn står vid rodret men i slutänden blir det tjatigt och tomt. Och kanske är det faktiskt meningen för till slut står ju även Ingunn där med denna känsla.
Avslutningen är ett crescendo i feelgood. Say no more.
Jag kunde absolut vara utan denna läsupplevelse men jag måste tillstå att Ragde besitter konsten i att skriva enkelt och på samma gång frodigt. Hon kan det där med ord, med att beskriva saker och ting och förmedla en plats, en stämning, en situation, en känsla. Ragde skriver bladvändare.
Verkligen utmärkt översättning av Margareta Järnebrand
/Susanne Sandström
Det ska bli kul att boksamtala med er!
Jag läste Ann Ragdes trilogi Berlinerpoplarna med god behållning, men måste erkänna att med varje ny bok sjönk mitt intresse för Toruns och hennes släktingars väl och ve.
Det blev i slutänden för mycket fars med tunga inslag av feelgood.
Den tanken fanns med när jag för en tid sedan grabbade tag i Ragdes senaste bokNattönskningen på biblioteket: det här kan bli bra men det kan också bli alldeles för mycket av det goda.
På Baksidestexten stod att läsa att det här är en sinnlig kärleksroman. Om jag ska vara ärlig är det helt andra synonymer än sinnlig som kan beskriva Ragdes bok: ”kroppslig”, ”vällustig” och ”erotisk” ger en mer rättvis bild åt vad vi får möta i nattönskningen tycker jag.
Och det här känns relevant att betona om man ska rekommendera den till hennes tidigare läsare som istället för en familjekrönika med drabbande möten och relationer får kravlösa relationer mellan egocentriska individer där sexet är det absolut viktigaste och det mest ingående beskrivna. Fuck and Go! som reklamen skulle säga. Eller det här är som Sex in the City skulle ha utspelat sig i Trondheim med en norsk Samantha i huvudrollen.
Ingunn är en mogen kvinna tillika rockn´roll skribent (700000 om året och gillar Falco!) och singel med tjock plånbok, dyr bil och flådig lägenhet samt en enorm aptit på män – företrädesvis unga män med hårda kroppar och noll intresse av att blanda in snack och känslor.
Eftersom det här är Ragdes intrig, visar det sig snart att livet inte är fullt tipptopp för en framgångsrik och självständig singel. Trots alla Ingunns erövringar av drop-dead-gorgeous unga snygga virila, sexiga och kåta män och trots allt häftigt och kravlöst sex är det inte bra.
Som alltid – något saknas, det djupare livet, den djupare känslan.
Ska vilsna, egentligen ensamma prinsessan få prinsen? Jag kan redan här betona att det här inte är den typen av bok som försöker finna förklaringar. Inte alls. Den kör på till slutet (som jag inte ska avslöja).
Ofta fick jag känslan av att Ragde egentligen lurar oss läsare, att hon skriver sin historia med ett gapskratt och en stor glimt i ögat. Inte minst med en blinkning mot all litteratur (tantsnusk, chiclit) där kvinnor beskrivs som det åtråvärda, åtrådda och sedan förförda objektet – en Grande Finale för mäns makt och lust. Här är det Ingunn som har lust, en stor och omättlig sådan, och som förför för att sedan kasta bort. Här är det Ingunn som bestämmer vad som ska göras var, när och hur (framför allt i sängen).
Man får – inget att sticka under stol med – välskrivna och eggande samlagsscener där Ingunn står vid rodret men i slutänden blir det tjatigt och tomt. Och kanske är det faktiskt meningen för till slut står ju även Ingunn där med denna känsla.
Avslutningen är ett crescendo i feelgood. Say no more.
Jag kunde absolut vara utan denna läsupplevelse men jag måste tillstå att Ragde besitter konsten i att skriva enkelt och på samma gång frodigt. Hon kan det där med ord, med att beskriva saker och ting och förmedla en plats, en stämning, en situation, en känsla. Ragde skriver bladvändare.
Verkligen utmärkt översättning av Margareta Järnebrand
/Susanne Sandström