Profilbild
2011-09-18

Ett litet glapp mellan den person man verkligen är och den man visar upp utåt kanske alla kan uppleva. Hos huvudpersonen Anna i Sofia Nordins nyligen utgivna Gå sönder, gå hel är glappet större än så. Snarare en avgrund. För att dölja sitt förflutna bygger Anna upp ett liv med man, barn, hundar, villa och väl valda vänner. Med normalitet och struktur. Och hon spelar spelet så bra att hon ibland nästan lurar sig själv. ”När jag speglade mig innan jag gick hemifrån kunde jag knappt se skillnad på spegelbilden och mig själv”. Men glappet skaver och växer och skapar en stark obehagskänsla i berättelsen. Vem är Anna egentligen? Vad har hon gjort? Hur länge ska hon orka behålla kontrollen över sina tankar och handlingar?

I en parallell berättelse skildras den Anna var förut. På väg mot sammanbrottet. Då när hon hette Lena och befann sig på flykt med sin systers spädbarn i en bärsele på magen. Lilla Ilja som hon föder med blåbär och halvätna hamburgare, vars tygblöja blir allt smutsigare, vars protester allt tystare. Just i skildringen av hur Lena tar hand om barnet blir berättelsen riktigt outhärdlig.

Ett slags thrillerliknande spänning driver handlingen framåt i Sofia Nordins skickligt skrivna roman. Men det som finns kvar efter läsningen är mest en känsla av sorg. Mer gå sönder än gå hel.

//Jenny Westlin Green