Idag har jag köpt en roman till mitt folkbibliotek. Jag hittade den på söktjänsen Anikvariat.net.
Jag har fortfarande en mängd olästa böcker i mitt privata bibliotek och så ska det vara tycker jag. Nu i sommar tog jag ”Antoine Bloyé” av Paul Nizan ur hyllan. Tror att det finns ett rätt tillfälle i ens liv för många romaner eller böcker. Att läsa Nizans bok om sin far var definitivt rätt för mig nu. Och jag känner ett välbehag i att en gång ha köpt boken och att den oläst har följt mig på alla mina adresser sedan 80-tal.
Jag är ingen storläsare sett till antal böcker. Om jag i min ungdom slukade romaner så var det för att orientera mig, för att likt en hund nosa till mig de för mig mest livgivande författarna. På senare år har jag blivit mer av en boknjutare som smakar av, tar tid på sig.
Att förmedla folkbibliotekets samlingar är en viktig uppgift för oss biblioteksarbetare. Årets SM i bokberättande för bibliotekarier går av stapeln i Stadsbibliotekets vackra Rotunda fredagen den 11 november 2011. Då hoppas jag att jag får vara en i publiken.
Det enda vi vet helt säkert är att vi en dag ska dö. Så inleds och avslutas romanen om Antoine Bloye, med döden som livets facit. Antoine Bloye är son till en järnvägsarbetare. Med hjälp av sitt läshuvud och stipendier utbildar han sig och gör karriär som administratör inom järnvägen. På sin klassresas höjd hör han med familj till stadens celebriteter. Med kriget kommer ”fallet” med en ordentlig spark nedåt i samhällshierarkin.
Paul Nizan betraktades av sin samtid som en kommunistisk författare och var medlem i det franska kommunistpartiet som han emellertid lämnade 1939 som en direkt konsekvens av Stalins pakt med Hitler. Nizan var nära vän med J.P. Sartre.
Den marxistiska samhälls- och klassanalysen är inte alls besvärande vid en genomläsning idag, snarare befriande i en tid som så ofta förkunnar sin egen brist på mening. Antoine Bloyé är helt enkelt en strålande skriven och livsbejakande roman.
Vem är det nu som berättar Antoine Bloyés historia? Troligtvis är det sonen författaren Paul Nizan som här berättar sin pappas historia. I fiktionen har de däremot som vuxna ingen närmre relation. Under den inledande begravningsceremonin hålls ett tal av en före detta arbetskamrat. Och Sonen reflekterar ”… det låter som en polisrapport… jag vet ju egentligen ingenting om hans liv… Vem var egentligen min far?” Ja det får vi veta genom att läsa romanen. Ett liv präglat av klassresan. Av ett samvete som bränner pga. förlust av tillhörighet, kärlek. Ett bekvämt men amputerat liv i arbetets och borgerlighetens tecken. Efter det stora nederlaget i karriären lämnar han sina skrivbordslådor tömda och går sin väg.
” Ute var det vackert väder, skymningen föll, en liten vind fläktade över taken, den övergivna kyrkogården, som han passerade varje dag, var övervuxen av gräs och blommor som en trädgård och järnkorsen i vägkorsningarna var täckta av vinda och klematis; en liten bäck uppifrån bergen strömmade fram över en stenbädd, där man kunde urskilja avtrycken efter snäckfossiler; det var en märkvärdigt glättig och livlig bäck.”
Om det är rätt tillfälle för dig att läsa Antoine Bloyé vet jag inte men nu har jag knutit bokvolymen till en katalogpost som jag importerat från bibliotekstjänst.
Jag har plastat boken och försett den med den obligatoriska stämpeln och streckkoden. Ännu ett lästips från en grånad folkbibliotekarie. Som sagt:
Det finns nu tre exemplar av ”Antoine Bloyé vid biblioteken i Stockholms län.