Jag spelade badminton varje vecka under bibliotekarieutbildningen i Borås. Min motståndare var en lärare från Virsbo. Han hade ett rejält snus under läppen för jämnan. Han beklagade klassens alla studenter för att vi inte deltog tillräckligt aktivt på lektionerna. Han var frustrerad över att våra sammantagna erfarenheter inte kom till uttryck.
I badminton föreställer jag mig att han var den tuffaste motståndare man kunde ha. Han spelade varje fjäderboll som om det var ett avgörande matchögonblick. Under två års spelande gav han aldrig bort en boll. (vad jag vet!) Jag förlorade samtliga matcher i två år! Har jag inte tålamod? Jag gav aldrig upp – Det är viktigt!
Det första jag gjorde var att åtgärda materialsidan. Mina inomhusskor var de bästa som gick att få. Jag köpte en superracket som hette ”Blacken” (riktiga senor förstås). Sen var det konditionsträningen då. Det finns ett underbart friluftsområde utanför staden Kypegården, beläget ett stenkast från Borås djurpark. Du ser inte djuren men hör dem! Här i ett sagolikt motionsspår över kuperad terräng började jag jakten på superkonditionen som skulle mildra min brister i badmintontekniken.
En viktig del av bibliotekarieutbildningen anno 1983/84 var fältstudier och praktik. Jag drog till Östersund i maj för att praktisera på det kombinerade läns och högskolebiblioteket. Jag bebodde en stuga på Frösön vid Storsjöns strand. Backen från stugan upp till Frösö kyrka visade sig vara vad jag behövde för att efter två månader uppnå en konditionens nirvana.
Åter från Östersund efter praktik och sommarvila (sommarträningen) inviterade jag omgående min badmintonkontrahent på en gemensam löprunda vid Kypegården. Med djurparkens vilt brölande i våra nackar gav vi oss av i milspåret, över stock och sten. Sida vid sida noggrant registrerande varandras flås för att upptäcka eventuella sprickor i fasaden. För en tvekamp, envig var det och nu skulle jag kompensera mig för alla badmintonförluster som förbittrat min tillvaro. Nu skulle mannen från Virsbo nedkämpas i Boråsskogarna, med snus och allt. Jag kände mig så urstark som bara en vältränad trettioåring kan göra. Jag visste att han aldrig skulle låta sig besegras av mig. Jag visste också att nu eller aldrig. Jag kände inombords hur förundrad han var över att jag höll hans tempo. Jag kände inga svackor, jag lyftes fram som av en främmande kraft över motionsspårets flis.
Så kom då det avgörande upploppet där jag skulle sätta in det planerade rycket. En oändligt lång uppförslöpa. Överrumplingseffekten blev momentan. Han orkade inte följa. En underbar frid följdes av ett inre jubel – Jag hade lyckats med min målsättning. Att han sen kämpade sig tillbak och ikapp de sista metrarna har aldrig grumlat min glädje. Anders, mannen från Virsbo gav aldrig upp han heller. Det är viktigt!