Amulett ligger 1:a på DN:s topplista just nu – och det förstår jag. Jag hade en väldigt behaglig lässtund med detta nätta smycke på endast 190 sidor.
Tidigare har jag läst De vilda detektiverna och 2666 – enormt omfångsrika böcker på åttahundra sidor och mer. Ibland var jag både hänförd och road över alla tokerier som verkar kunna uppstå lite varstans i Bolaños universum, det bara sprudlar om texten. Och ibland tänkte jag; Men vad håller de på med? De här flumskallarna till poeter som planlöst verkar irra omkring i ett moln av marijuana på jakt efter en försvunnen poet (medan de passar på att ha så mycket sex som möjligt, ja det är ju sjuttiotal och hippietid).
Amulett startar år 1968 på en av toaletterna på Mexico Citys universitet som precis blivit ockuperat av armén. Där sitter de mexikanska poeternas mamma, tandlös är hon – vilken musa, och berättar om sitt liv på sjaskiga barer tillsammans med poeterna. Det är naturligtvis poeterna Arturo Belano och Ulises Lima som dykt upp igen (De vilda detektiverna).
Vad handlar det om? Som vanligt hos denna författare handlar det om Litteraturen, Kosten, Poesin. I Bolaños böcker lever man sin poesi och den levs bäst som en fattig vagabond, ute på gatan, på barerna, bland bögar och kriminella.
Amulett är fylld av Bolaños absurda, komiska betraktelser som jag tycker balanserar på gränsen mellan geni och vansinne. I en scen befinner sig den mexikanska poesins mamma Auxilio hemma hos poeten don Pedro. Hon märker att poeten sneglar mot en blomvas och undrar varför han ser mot denna vas, som om en av helvetets ingångar vore där. Auxilios hand dras långsamt mot kanten av vasen.. En vanlig blomvas kan alltså i själva verket rymma helvetets avgrund – är inte det poesi så vet jag inte vad poesi är..Och i en annan poets lägenhet beskrivs fattigdomen som att den hade något av ”havsdjup” över sig. När man kom in i lägenheten var det som att stiga ner i en ”djuphavsgrav”.
Som sagt det har varit ett nöje att läsa Amulett och jag bugar mig för Roberto Bolaño. Må han svinga en bägare för poesin vart han än befinner sig.
Ulrika Bergman