När jag jobbade som huvudförfattare på tv-serien Rederiet för länge sedan (1993-94) gjordes det en undersökning bland tittarna om vilka karaktärer i persongalleriet man gillade eller ogillade. Jag minns att väldigt många tittare hade önskemålet att Viggo, spelad av Per Morberg, skulle skrivas ut ur serien. Man avskydde honom och ville absolut inte se honom mer. Han var ju vidrig! Det tog vi som jobbade med serien som ett tecken på att han definitivt skulle vara kvar, och gärna få mer utrymme. En karaktär som engagerar så många och skapar så starka känslor är guld värd för en tv-serie.
För det är ju en missuppfattning att man inte skulle vilja möta obehagliga karaktärer på film eller i tv, eller i böcker. De är oftast de mest intressanta. Ett skäl till Viggos popularitet var säkert att Per Morberg gjorde rollen så bra och övertygande. Han var också med och skapade sin egen rollfigur och kom med flera bra idéer till hur han skulle balansera sin ondska och sina psykopatdrag med vänliga och trivsamma egenskaper. Det var det som gjorde honom så kuslig – och så fascinerande att följa. Han var ingen kliché.
Jag tycker att det är lika njutbart varje gång man stöter på de där sammansatta karaktärerna i fiktionen, och då särskilt de onda och avskyvärda och motbjudande.
Som till exempel Huckleberry Finns brutala fyllo till pappa (kommer inte ihåg vad han heter, det var åratal sen jag läste den högt för barnen – men karaktären minns jag tydligt). Eller den märkligt empatistörde huvudpersonen i Stig Larssons roman Nyår. Eller den oroande och undanglidande Tom Ripley i Patricia Highsmiths böcker. Eller den maktlystna Lady Macbeth hos Shakespeare …
Det är de där karaktärerna som stannar kvar långt efteråt. Att man sen inte skulle vilja umgås med dem i verkligheten är en helt annan sak. Men ni som såg Rederiet, visst kommer ni ihåg Viggo?
2011-08-11