Jaa, tänk va. Varför kan man inte bara låta MÄN vara MÄN och KVINNOR vara KVINNOR? Det är väl för härligt med olikheter, vi KOMPLETTERAR ju varandra så bra. Min gubbe till exempel, han besiktar bilen och jag lagar lite mera mat. Jag ser inga problem med detta, vi är ju OLIKA.
Eller, du vet, inte.
Som jag kanske har nämnt förut (eller nej det är nog första gången förresten) så kommer Yours Truly att snacka ett litet snack på B&B-mässan i september, tillsammans med den ypperligt kompetenta redaktören för bokcirklar.se. Den avsiktligt provokativa rubriken för snacket är Skönlitteratur – ett hot mot manligheten?
Frågeställningen är så enkel att den nästan är banal. Varför i hela hälsingland läser så få män skönlitteratur? Är det för att det är bögigt? Ointressant? Vet de inte om att den finns? Tell me, please!
Om det nu är någon som redan sitter med muspekaren på Kommentera och har tänkt säga något upprört i stil med Men hallå, jag är kille och jag läser faktiskt JÄTTEMYCKET eller Min man läser faktiskt JÄTTEMYCKET eller liknande… spare me. Jag säger inte att du har fel, jag säger bara att det får stå för dig. Kom igen, en fjärdedel av den manliga svenska befolkningen läser inte, punkt slut. Och ungefär lika många läser böcker varje vecka. Ni hör ju, det är inte Bosse Bokslukare vi snackar om. Och när det väl läses så är det faktiskt inte romaner i första hand, utan biografier och annan facklitteratur. (DN har också uppmärksammat fenomenet, så det är inte nåt jag har hittat på själv, direkt.)
Det jag tycker är intressant är just frågan om fiktion vs mansroll. Vad är det i romanen som konstyttring som lockar fler kvinnor än män? Vad är det i vissa romangenrer (deckare, sci-fi, fantasy, skräck, historiska berättelser) som gör att vissa män läser dem, och bara dem? Vad är det i andra genrer (relationsdramer, släkthistorier, ytliga samtidsskildringar á la SATC) som bara inte går hem hos gôbbera?
Några tankar?
SEN tänker jag inte dra några större växlar på det här. Man kan välja att kalla det problem om man vill (det är det många som gör), man kan också bara säga att sånt är livet. Det överlåter jag nog åt nästa debattör.