Syskon

Det är ingen tillfällighet att min bok Sommarhuset handlar om tre vuxna syskon och deras komplicerade relation. Jag har inga syskon själv (så det finns alltså ingenting självbiografiskt i de delarna av boken) men jag har alltid varit avundsjuk på dem som har. Både som liten och som vuxen.
Jo, jag vet så klart att det finns syskon som inte alls gillar varandra, som bara ser syskonen som ett problem i sitt liv – ungefär som Eva i Sommarhuset gör – men jag tror att de är ganska få. De flesta jag känner har ändå en bra relation till sina syskon, eller i alla fall hyfsad. Även om syskonkonflikter också är vanliga, stora som små.
Orsaken till att jag är avundsjuk är att jag tror att syskonrelationen kanske är livets viktigaste relation. Syskonen är ju de enda människor i samma generation som ingår i ens egen ursprungsfamilj. Tänk att ha samma föräldrar och (i de flesta fall) samma uppväxtmiljö som någon annan – fantastiskt. Och ett syskons död tror jag kan vara mycket värre än när ens föräldrar dör.
Är man enda barnet finns det ingen att dela barndomsminnen med, inte heller någon att faktiskt kunna bråka med, i trygg visshet om att personen ändå aldrig kommer att försvinna ur ens liv. Dessutom har man ingen att dela relationen till föräldrarna med, och ens egna barn får inga kusiner på ens egen sida.
Men med det sagt vill jag understryka att det inte alls behöver vara något negativt för alla att vara utan syskon. Jag känner många endabarn som inte alls har saknat syskon, kanske inte ens tänkt på att det skulle vara något att sakna. Tvärtom ser de mest fördelar med att vara endabarn och trivs ypperligt med det. Allt beror ju på vilken sorts individ man är, plus en massa andra faktorer.
När jag började skriva min första bok anade jag ganska tidigt att den skulle handla om syskon, och så blev det. För mig handlar Sommarhuset om en person som visserligen sörjer sin avlidna mamma, men som genom hennes död ändå får något annat och kanske ännu mer värdefullt: sina förlorade syskon tillbaka.