Hörni!
Nu är det faktiskt snart tack och hej för mig. Mina 31 dagar i rampljuset är över i och med imorgon, och någon annan lycklig sate får ta över som gästbibliotekariebloggare här på Bokcirklar. Gött för dej! Jag har haft jätteroligt här och är glad över att folk har läst mina inlägg om litteratur och genus. Och över att ha skapat lite debatt och opinion och rört om i kommentarfälten. Och över att ha fått så många trevliga kommentarer tillbaka. Tänker lite på de första två som hälsade mig välkommen, ewaren och Primus – fick ni valuta för uppmärksamheten, tycker ni?
Ja, jag fick det i alla fall. Jag fick tillfälle att analysera min egen litteratursmak, dela med mig av tips på läsvärda böcker/författare, ta del av andras lästips, gå i polemik med andra läskunniga, och inte minst ett par väldigt goda skratt på köpet.
Det var också intressant att bli föremål för en så ingående granskning av sina läsare. Det är inte varje dag man får höra att man har en ”förmodligen mycket härlig personlighet”, eller att ens tonfall i olika uttalanden spänner från känslosamt och osakligt till mer vetenskapligt argumenterande. Hm! Och jag, mitt enfaldiga lilla våp, trodde inledningsvis att det främst var mina åsikter som skulle nagelfaras…
Nämen skämt åsido. Kul har det varit, jag är glad över att ha givits utrymme och mikrofontid. Mina sista skälvande minuter på scenen tänker jag ägna åt ännu några fler lästips. Och nu när kvällarna kommer tidigt och höstvindarna skakar om i trädtopparna känns det väl alldeles särskilt lämpligt att fokusera lite på skräck.
Jag är en monsterdiggare. Psykologiska thrillers om massmördare och psykopater ligger inte för mig så värst mycket – men ett schysst monster går alltid hem. Och spöken. Och häxor. Och barn. Gärna i kombination. På mitt nattduksbord ligger just nu bl.a. Pretty Monsters av Kelly Link, och tills för ganska nyligen låg där även den fantastiska Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. I Kelly Links novellsamling är huvudpersonerna ofta tonåringar eller barn. Eller har nyss varit det ena eller andra (varit, som i att de inte längre är mänskliga alls). Strandberg/Bergmark Elfgren låter hela sin tegelstenstjocka häxberättelse utspela sig på ett svenskt gymnasium och huvudpersonerna är sex tonårstjejer.
För en gammal storkonsument av tv-serien Buffy the Vampire Slayer som jag är slikt stoff rena godisregnet. Det är måhända en billig poäng, men att läsa om/se en 16-årig brud kicka monsterstjärt, samtidigt som hon går igenom alla vardagliga prylar med läxor, kompisar, föräldrar och kärleksbekymmer… jag gillar’t. Amanda Hellberg är en annan favorit. Hennes stående huvudperson Maja Grå (som figurerar i böckerna Styggelsen, Döden på en vit häst och kommande Tistelblomman) börjar lösa spökmysterier som 19-åring, och hon är genomgående stencool och synnerligen väl beskriven. Men vill man få en riktig helkroppsupplevelse och förena feminism, utvecklingsroman och övernaturligheter så är Kristin Cashore ett absolut måste. I sin roman Graceling berättar hon om den parapsykologiskt begåvade Katsa, övernaturligt stark och kompetent inom alla sorters våldsutövande. Katsa träffar en kille med lika starka superkrafter som hon och ljuv musik uppstår ICKE. Det låter kanske inte som världens mest originella upplägg, men Cashore överraskar verkligen och lyckas förnya både fantasygenren, ungdomsskildringen och genusdebatten med sin roman. Läs den.
Jaha men om vi skulle ta och runda av den här föreläsningen då. Det blir skriftligt på avsnitten om mäns och kvinnors läsning och genus i barnlitteraturen och kompendier finns hos studiehandledaren… näärå. Men vi kanske hörs nån gång igen, om gynnsamma förutsättningar råder.
Tills dess, ha en härlig höst och ta hand om dig.