…said Lord Peter, with childish delight; “so many men have been hanged by trifling circumstances. What was it?”
Deckare har aldrig riktigt varit min grej, om jag ska vara fullständigt uppriktig. Kanske har det något att göra med mitt yrkesval? Alla i min bransch vet nämligen att deckarhyllan (i den mån den finns) alltid är den i särklass mest välbesökta av samtliga bibliotekets avdelningar. Inklusive Vnd. Och efter några år bakom disken börjar det kännas rätt unket med all denna brottsfascination hos låntagarna. Plus att jag hellre skulle läsa telefonkatalogen från pärm till pärm än något som alla andra redan har fastnat för. Kulturfascism? Javisst!
None the less. Den här sommaren gav jag upp och kröp till korset. Inför en semesterresa till österrikiska Alperna bad jag en god vän om lektyr, företrädesvis av den tweeddoftande, monokelförsedda sorten, och blev belönad med Dorothy L. Sayers. And I do declare! Vilken förtjusande bekantskap. Jag inledde min sommarromans på Hotel Bärenhofs dubbelsäng med Sayers första roman om lord Peter Wimsey, Whose Body? (1923), och sen var så att säga loppet kört. Denna bladvändare stod jag mig på i hela två dagar (och då ska jag tillägga att jag hade en hel del annat att fördriva tiden med på detta tyrolska kurhotell: radonbad, hälsokostmiddagar, alpvandringar och dirndl-shopping, för att inte nämna mitt resesällskap). Sen var jag tillbaka hos min pusher med kallsvettig uppsyn. Fick Strong Poison (1930) mot abstinensen. När även denna dos mord, blod, jazz, dimhöljd Londonmystär och överintelligent överklasshumor var avverkad kunde jag inte annat än erkänna att jag hade blivit biten av deckarflugan, jag också.
Deckargåtorna i sig själva skulle jag nog, även om det bär mig emot, klassificera som medelmåttiga. Jag har läst mer intrikata mysterier. Men atmosfären är något alldeles extra. Det är 20-tal, det är jazzera, det är Storbritannien (företrädesvis London, men även the odd Hem till gården-landsort här och där, samt i något fall Oxford), det är strumpebandshållare, kravatter, monoklar, pomada, promenadkäppar i ebenholz, finger curls, klockhattar, manservants, kokerskor och Bloomsbury-inspirerade bohemklickar i parti och minut. Och dialogen! Witty är bara förnamnet. Här vore det naturligtvis på sin plats att krydda texten med ett exempel på hur slagfärdig och hysteriskt rolig Sayers kan vara, men lord Peter säger det bäst själv: A facility for quotation covers the absence of original thought. Så det så.
Författaren själv är också en fascinerande karaktär – minst lika spektakulär som sina excentriska romanfigurer. Dorothy L. Sayers (1893–1957) föddes som enda barnet i en prästfamilj i Oxford, och blev tidigt bildad i bl.a. klassiska språk. Hon fick studera, och tog sin examen i moderna språk och medeltida litteratur med toppbetyg. Därefter skrev hon mest. Hon hade bl.a. en anställning som copywriter, vilket passade denna utomordentligt verbala och slagfärdiga dam alldeles förträffligt. Och i början på 20-talet kom hennes första romaner.
Sayers främsta styrka som deckarförfattare ligger, som jag sa, inte nödvändigtvis i själva intrigen, utan i miljö- och personporträtten. Lord Peter är självklart paradexemplet på detta. Idag hade han sannolikt betecknats metrosexuell: elegant, självironisk, ödmjuk och empatisk. Han hyser också för sin tid påfallande moderna åsikter om samhället, bl.a. om hur män och kvinnor bör samexistera, och om etik och moral. När Sayers introducerade sin andra huvudperson Harriet Vane (i romanen Strong Poison), låter hon lord Peter bli handlöst förälskad i denna självständiga, frigjorda, inte särskilt snygga men starkt karismatiska deckarförfattare (!!). Jo, naturligtvis utgör miss Vane ett alter ego för Sayers själv. Och det är helt i linje med Sayers egna personlighet som Harriet Vane kännetecknas av stark integritet och motvilja mot allt vad småborgerliga samhällsnormer heter. Det är sin egen historia som Sayers berättar i romanen Strong Poison: Harriet Vane står åtalad för att ha förgiftat sin älskare, som efter att ha nekat henne äktenskap i flera år, plötsligt avslöjar att hans enda motiv bakom den radikala ståndpunkten har varit att testa hennes trofasthet. Samma sak hände Sayers i hennes första allvarliga kärleksrelation – minus mordåtalet då.
Några år senare blev dock Sayers oönskat gravid, även det i en utomäktenskaplig relation, och tvingades adoptera bort sin son. Hur det kan vara att leva hela sitt liv i skuggan av ett sådant beslut kan jag inte föreställa mig – men jag vet att hon inte är den enda framgångsrika kvinnliga författaren som tvingats fatta samma beslut. (Astrid Lindgren, om ni minns..? ) Hon gifte sig så småningom med en frånskild, ensamstående pappa, och emedan deras äktenskap började med ömsesidig respekt och kärlek, färgades det med tiden av hennes makes oförmåga att acceptera sin hustrus enorma yrkesmässiga framgångar. Suck. Vi har hört det förut.
Det känns lite rumphugget att avsluta en så hängiven hyllning till en av mina nyaste författarälsklingar med detta mollklingande ackord, men – så är ju livet, inte sant? Sayers blev i vilket fall, och i motsats till många av hennes likar, en hyllad författare under sin tid, och fick uppleva både kärlek och framgång. Liksom motgångar, förnedring, sorg och förtvivlan. Such is life.