Hej – då blir jag först ut!
jag jobbar på Mölndals stadsbibliotek och läser gärna deckare. Men också annat – kan inte somna utan en bok. Har även läst några e-böcker. Inte så dumt.
Nu har jag läst en vanlig pappersbok ;-) nämligen:
Himmel över London
Med spänning öppnar jag Håkan Nessers nya bok. Jag gillade verkligen van Veeteren-serien och tyckte om några av hans senare böcker. Sen blev jag besviken på Människa utan hund men jag tänker att NU: nu har han säkert skrivit en bra bok igen!
Den börjar bra: en svårt sjuk man åker till London för att fira sin 70årsdag. Hans hustru sen många år är med men vi förstår genast att äktenskapet är skakigt. Mannen är rik, riktigt rik. Han skickar ut “kryptiska” inbjudningar till sina bonusbarn men också till en man i USA. Mannen i USA har aldrig hört talas om 70åringen men, eftersom resa och flott hotell är beställt och betald bestämmer han sig för att resa.
Jag rycks med av intrigen. Detta är fascinerande och Nesser kan hantera sin penna.
Så fortsätter berättelsen ur de olika “inbjudnas” perspektiv – än är det hustrun som talar, än de två vuxna barnen och än mannen i USA. Men till största delen följer vi 70åringen som i sina “medicin-dimmor” minns sin ungdomstid i London och en passionerad kärlekshistoria. Han läser sina gamla dagböcker och vi hamnar så småningom i Prag och Berlin. Spioner kommer och dör eller försvinner.
Så presenteras plötsligt en svensk man och jag undrar: hur hänger han ihop med de andra? Han är en slags misslyckad figur med författarambitioner och även här dyker en ungdomlig kärlekshistoria upp. Flickan har samma namn som 70-åringens ungdomskärlek och jag undrar hur författaren tänkt? Är det samma kvinna? Sen dör hon – eller gör hon det? Och så dyker författaren upp med pseudonym – eller är det någon annan?
En nutida mordhistoria i London med en klock-mördare spelar också en roll. Och döda personer som skickar meddelanden till de levande … hm, lite skumt.
När jag läst ut boken pustar jag. Men varför har han skrivit en sån krånglig historia? Visserligen knyter han ihop säcken alldeles väldigt i slutet. Jo, vi får vara med på det ödesdigra 70-årskalaset efter många vändningar. Och mördaren avslöjas – eller gör han det? Jag blir inte riktigt klok på intrigen.
Men visst är det spännande. Dock lämnar jag boken med en känsla av besvikelse. Jag hade hoppats på en mer trovärdig historia.
// Gunilla Brodin