Alla som skriver själva och någon gång har skickat in ett manus till ett bokförlag i hopp om att boken ska bli utgiven, vet hur det känns när man går och väntar på svar. Nervöst och pirrigt och segervisst, blandat med skräck, uppgivenhet och ångestfyllda funderingar kring vad som hade kunnat ändras och bli bättre, vad man borde ha gjort och inte ha gjort med texten innan man skickade in den. Och nu är det för sent att göra nåt, man kan bara vänta.
Och vänta, och vänta. Leva i den stora ovissheten och tystnaden.
För ibland kan det vara tyst från förlaget väldigt länge. Och då är det lätt att som aspirerande författare bli övertygad om att ingen har brytt sig om ens bokmanus, att det hamnat i en hög nånstans och blivit bortglömt.
Men om du nu skulle vara i den situationen, eller nån gång hamnar i den, så skulle jag bara vilja ingjuta lite hopp i dig.
För tystnad betyder inte alltid ”nej tack”. Tystnad KAN också betyda att den som läst manuset tyckte att det var så bra och läsvärt att man behöver tänka igenom saken ett varv till. Och att manuset behöver diskuteras med andra för att höra vad de tycker. Vilket innebär att det ska ges till en eller flera andra kolleger på förlaget som också ska läsa, vilket tar sin tid (eftersom de redan har en massa annat på sitt bord som de inte hunnit läsa ännu).
Och medan detta sker uppstår tystnad.
Sen när kollegan har läst, så KANSKE han eller hon tycker att det var så intressant att en förläggare borde läsa manuset. Och under tiden det pågår råder absolut tystnad.
Och sen kanske de här två personerna enas om att ge manuset vidare till en chef ett snäpp högre upp i hierarkin, som definitivt borde läsa detta alster.
Vilket leder till ytterligare en tids knäpptystnad.
Och så småningom kanske, kanske det faktiskt leder till ett antagningsbeslut, och du får ett telefonsamtal med beskedet ”JA TACK”.
Med detta vill jag bara säga: var inte rädd för tystnaden. Håll tummarna i stället! Och får du ”nej tack” – försök igen.
2011-08-15