Bokhyllsvärmarna

I våras rensade jag min bokhylla. Det behövs lite då och då eftersom jag har en förmåga att samla på mig allt möjligt som jag vid tillfället är övertygad om att jag verkligen kommer att vilja läsa. Absolut vill jag det.
Men sen går tiden och det kommer ut nya böcker som jag bara måste läsa, fast inte just nu, och sen ges de ut i pocket och då köper jag dem. Och läser – oftast. Sen finns det några pocketar som också har blivit olästa. Ja, för en bokälskare kan den enorma bokfloden vara lite av ett bekymmer (även om det också är ett roligt bekymmer).
Nu börjar det bli dags för en bokhyllsrensning igen. Och jag kan redan nu se att det också finns ett antal volymer som borde ha rykt för åratal sen. För jag har inte öppnat dem på flera år, och vissa har till och med följt med när jag flyttat mellan olika bostäder. Packats upp och ner ur flyttkartonger och satts på plats. Blivit kvar.
För nån gång ska de ju läsas. Bara inte just nu.
Vad är det egentligen som gör att man håller fast vid vissa böcker, fastän man vet att man antagligen inte kommer att läsa dem? Varför är det så smärtsamt att ge bort dem? Är det för att det känns som om de speglar ens personlighet bara genom sin existens där i hyllan – även om man inte läst dem? Är det för att man vet att man skulle tycka jättemycket om dem, bara man läste dem?
Kanske är det med böcker som med andra ägodelar – möbler, finporslin, linnedukar och gamla leksaker – att även om de står i ett hörn, förvaras längst inne i ett skåp eller längst nere i en låda i källaren och ALDRIG används, så kan man bara inte göra sig av med dem. För att de är en bit av ens förflutna och därmed av en själv.
Kan det vara så?