eller…
Hur ser framtiden ut för vårt gamla folkbibliotek?
När Nina Frid frågade mig om jag ville vara gästbloggande bibliotekarie under juni månad, så tackade jag givetvis ja utan att tveka.
Jag tycker nämligen att det är roligt att berätta – och att berätta om det jag har läst, det jag läser och det jag kommer att läsa.
Jag har också ett visst engagemang för folkbibliotekets allmänna villkor. Det är detta engagemang som styr innehållet i mitt första blogginlägg. Men redan i nästa inlägg blir det mer av böcker och läsupplevelser. Jag lovar!
Förhoppningsvis kommer en och annan att ha synpunkter på mina ”epistlar”. Bloggen är ju kontaktsökande, det är ett samtal vi vill ha.
Ibland, det vill jag ”varna” för redan här i början, formulerar jag mig lite ”provocerande”, just med syfte att få motargument – eller medargument. Det efterlyses ju mer diskussion i biblioteksvärlden. Men varför blir det ingen diskussion?
Jag medger, att mina åsikter är ganska enkla så de kan kanske inte ge upphov till ett meningsutbyte. Det finns väl ingen anledning att kommentera självklarheter?
Men nu är jag så gammal – och har arbetat mer än trettio år i yrket – att jag inte kan hålla mig med annat än enkla åsikter.
Annat var det förr, då jag fascinerades av min ”förmåga” att beskriva de mest banala ting som oerhört komplicerade och kompetenskrävande. Försök att få tag på några av de dokument som bär mitt signum och Du förstår vad jag menar. Eller läs några liknande texter som andra byråkrater satt samman. Läs första bästa biblioteksplan Du hittar eller några andra statliga, regionala eller kommunala styrdokument, handlingsprogram och utvecklingsplaner. Oj, oj, oj så många stiliga ord!
Vad är det för värld som dessa stiliga ord beskriver? Jo, det är den platonska idealbilden av det svenska folkbiblioteket, där vi arbetar med lässtimulans och studiestödjande insatser, där vi för en aktiv dialog med brukarna och där vi målmedvetet prioriterar på det sätt bibliotekslagen förutser.
Men som alla vet, så är den praktiska vardagen helt annorlunda. Jag tror, att alla folkbibliotek fortfarande lägger merparten av sin personaltid på att samla, sortera och låna ut böcker. Min erfarenhet är att ytterst få bibliotekarier verkligen prioriterar bokprat, sagostunder och biblioteksvisningar. Bibliotekariens yrke är inriktat på teknik och administration, inte på att skapa läslust och förmedla litteraturens innehåll.
Jag är numera realist nog att inse att bibliotekets grundläggande uppdrag faktiskt är att samla, sortera och låna ut böcker. ”Sorterarna” inom vår bransch har företräde före dem som vill något annat.
Och framtiden tycks gagna ”sorterarnas” tolkning av biblioteksuppdraget. När alla bibliotek har blivit rfid-anpassade så är det dags att ta itu med det nya klassifikationssystemet. Den ”inre tjänsten” kommer att kräva alltmer arbetsinsats till glädje och fromma för alla som för allt i världen inte vill hålla bokprat, ha biblioteksvisningar eller åka ut till gamlingar med bokpaket.
Så svaret på min inledande fråga är att biblioteket kommer att förbli som det alltid har varit.
Eller nästan förbli som det alltid har varit.
För faktum är, att vi idag trots allt är lite bättre på att verkligen vara lässtimulerande och studiestödjande än vad vi var för tjugo eller trettio år sedan. Minns jag rätt, hade bibliotekarierna på de bibliotek jag hade kontakt med på 1960-70-talen aldrig några bokprat eller biblioteksvisningar. Men man lade ner grymt mycket tid på att ”läsa” de då omvälvande sambindningslistorna. Åtskilliga arbetstimmar per vecka gick åt för att göra ett s k kvalitativt urval ur ett urval som redan var gjort…
Så kanske finns det ändå lite hopp för det svenska folkbibliotekets framtid, i synnerhet om ”sorterarna”, som förvisso behövs, är beredda att släppa till lite tid och utrymme. F ö räcker det att läsa bibliotekslagen och den lokala biblioteksplanen – och rätta sig efter dessa dokument. Där står ju faktiskt vad biblioteket är och vad det skall uträtta – men dokumenten ger inte ”sorterarna” den dominerande ställning som de har. Den ställningen har ”sorterarna” tagit själva, stödda på traditionens och vanans makt.
Det är hög tid för ”bokpratarna” att tvinga ”sorterarna” till reträtt…