När Selma Lagerlöf fyllde 80 år utfärdade landshövdingen i Karlstad ett allmänt påbud att det överallt i Värmland skulle flaggas för Selma.
När så klockaren i Östra Ämtervik (där Mårbacka ligger) framåt middagstid gick ut i sin trädgård och tittade ut över Fryken, fick han till sin förvåning och harm se att på andra sidan Fryken, vid Västra Ämterviks folkskola, där flaggade man inte! Klockaren ringde därför upp sin kollega i Västra Ämtervik och frågade indignerad ”varför man inte i hum-hum-hum flaggar på doktor Lagerlöfs högtidsdag”.
Han fick då svaret: ”jo si, ho Selma, ho ä ente så känder här i Västra Ämtervik”.
Denna skröna är ett exempel på hur man också kan förhålla sig till en författares herostratiska berömdhet. Det är väl inte uteslutet att historien är påhittad av någon sentida berättarglad guide på Mårbacka. Men om den är sann – och om doktor Lagerlöf fått kännedom om den – så är jag säker på att hon själv skulle ha skrattat gott åt skrönan. Sådant tyckte Selma Lagerlöf om.
Min första kontakt med Selma Lagerlöf daterar sig till mina småskoleår. Jag är uppfostrad enligt Svenska Turistföreningens motto ”lär känna ditt land” och således hade jag i god tid innan pubertetsoron sett det mesta av det svenska kulturarvets sevärdheter, inte minst författarhem av olika dignitet.
Det jag mest kommer ihåg av mitt första besök på Mårbacka är den skrikiga påfågelstuppen som ihärdigt vägrade att slå upp sin ståtliga fjäderprydnad. Men jag kommer också ihåg den välbekanta heminteriören, vita matsalsstolar med krokiga ben, gamla byråar, uppstoppade fåglar och mängder med böcker. Att sedan min småskollärarinna, fröken Maja Jönsson, redan i årskurs ett läste högt för oss barn ur Nils Holgersson, bidrog givetvis till att jag mycket tidigt grundlade ett livslångt förhållande till ”ho Selma”.
En sjuårig pojke i folkhemmets Sverige som så sakteliga upptäcker en gammal tants litterära storhet. Låter det orimligt eller idag, 2011, nästan absurt? Ja, kanske, men icke desto mindre
är det så. Av egen erfarenhet vet jag alltså att även små barn, om än ibland på sitt eget sätt, kan både läsa och förstå ”vuxenlitteratur”.
Alltså; jag har läst allt som Selma Lagerlöf skrivit, åtminstone det som är relativt lätt åtkomligt, inklusive urvalet av hennes brev som utgavs på 1960-talet. Jag har således också läst Bannlyst, den av Selma L:s romaner som anses mest obegriplig. Hur kunde idealisten Selma Lagerlöf skriva en berättelse om det onda förtalets mekanismer? Och till synes göra det enbart som ett kyligt registrerande ögonvittne.
När Västanå Teater för något år sedan satte upp Bannlyst på scenen så blev succén måttlig. Det är svårt att göra sommarteater av denna den svenska prosans enfant terrible. I år blir nog succén större, då man återigen satsar på det säkra kortet Gösta Berlings saga. Jag såg Västanå Teaters Gösta Berling redan på 1980-talet, då man ännu spelade på hörännet i den stora ladugården på Mårbacka. Jag är fortfarande gripen av föreställningens mystik. Hur konstigt det än kan verka, så fungerar regissören Stinnerboms samiska vurm otroligt bra ihop med Gösta Berlings svenska empire. Sagans berättarkraft blir maximal!
Jaha, nu är jag där igen, där jag alltid hamnar då jag pratar böcker och läsning. Hos Gösta Berling och de andra sorglösa kavaljererna på Ekeby, hos Marianne Sinclaire, Elisabeth Dohna, majorskan, Sintram på Fors och Ferdinand Uggla på Berga. Och naturligtvis hos Liljekrona, den godaste av alla kavaljerer.
Har Du tänkt på att man kan läsa Gösta Berlings saga som en feministisk parafras på Kristi passionshistoria? Men i den lagerlöfska versionen är kristusgestalten en kvinna, nämligen majorskan, hon som offrar sig för att skapelsen skall bestå. Jag har testat denna läsvariant med professor Birgitta Holm och hon menar att läsvarianten inte är orimlig. Det finns gott om kopplingar till Nya testamentet i Gösta Berlings saga! Men obs, Selma Lagerlöf använder parafrasen som ett litterärt grepp, inte som en trosbekännelse.
Det mest fantastiska med ho Selma, det är att hon fortfarande läses och att hon fortfarande ger upphov till frågor och vetenskapliga analyser. Varje generation tycks hitta något nytt och tidsaktuellt hos denna skolmamsell som debuterade som författare för 120 år sedan. Vad kan Selma Lagerlöfs eviga aktualitet bero på?
Ett svar finns kanske i doktor Lagerlöfs förhållningssätt till logik och sanning. Tar man till synes lätt på sådana trivialiteter så är det lätt att också vara gränsöverskridande, som att leva kvar långt efter det att man lämnat detta jordiska liv. Och på tal om logik, i synnerhet den som är värmländsk, vad passar bättre än att avsluta med ett citat ur Gösta Berlings saga, de sista raderna i denna märkliga novellsamling:
” Den lille Ruster, vilken som trumslagare gick i spetsen för svenska armén, när den 1813 ryckte in i Tyskland, kunde sedan aldrig tröttna att berätta historier om det underbara landet i södern. Människorna där voro höga som kyrktorn, svalorna voro stora som örnar, bina som gäss.
Nå, men bikuporna då?
Bikuporna var som våra vanliga bikupor.
Hur kom då bina in i dem?
Ja, det fick de se sig om, sade den lille Ruster.
Kära läsare, måste jag inte säga detsamma! Här har nu fantasiens jättebin svärmat omkring oss under år och dag, men hur de skall komma in i verklighetens kupa, det får de sannerligen se sig om.”