Bildhuggarens dotter…
… är som bekant titeln på Tove Janssons självbiografiska bok. Hon gav ut denna bok 1968 och den kan läsas som en bakgrund till Tove Janssons hela författarskap.
När jag i Libris kollat upp utgivningsår mm rörande hennes böcker, så ser jag att Libris länkar till Google och Wikipedia om man vill läsa mer om Tove Jansson. Det tycker jag är lite överraskande men samtidigt djupt tillfredsställande (som Muminpappan skulle ha sagt). Det högtidligt och formellt korrekta Libris tillsammans med anarkisterna på Google och Wikipedia, en parallell till den borgerliga men alltid lite upproriska bohemetillvaron i Mumindalen.
I Wikipedia konstateras också en sak, som vi kanske inte tänker på. Nämligen, att Tove Jansson (1914-2001) var född i kejsardömet Ryssland, i den del av det väldiga imperiet som kallades Storfurstendömet Finland. Kanske är det av den anledning som mumintrollen, sin anarkism till trots, också är hängivna monarkister?
Tove Jansson torde vara en av de författare av världsformat som fått motta flest brev från beundrande läsare – och också besvarat breven.
När jag för många år sedan arbetade med barnteater i Tibro kommun, så ville vi göra en dramatiserad version av Tove Janssons novell Granen. Ni vet vad novellen handlar om? Ståhejet kring julen, som mumintrollen inte vet vad den handlar om. Av folks beteende att döma, måste julen vara något hemskt farligt, tror mumintrollen som inte ens vet vad en julgran är. Men allt ordnar upp sig och trollen får också kunskap om vad julen går ut på. Men deras tolkning är inte kommersens och ståhejets jul utan den jul som är den ursprungliga och den äkta, julens idé om man så vill.
I Granen ger Tove Jansson ett fint exempel på sin varma humanism och något slags tro. Denna humanism, som väl har lite antroposofisk anstrykning, återfinns i alla hennes böcker. Det är därför vi är många, många som än idag tycker om att läsa Tove Janssons berättelser. De skänker, som man sa förr, tröst och uppbyggelse när allting annat sviker.
Nå, hur var det nu med barnteatern? Jo, jag skrev ett brev till Tove Jansson och frågade vördsamt om vi fick tillåtelse att göra om hennes novell till en teaterföreställning (vilket är ganska lätt, novellen består nästan bara av dialog). Och vi fick ett underbart, fantastiskt vackert brev till svar, där Tove Jansson med vänliga och uppmuntrande ord inte bara gav oss sitt lov utan också tackade för att vi tyckte om hennes berättelse! Och brevet bestod inte bara av ord, det innehöll också teckningar av Tove Janssons hand. Jag undrar, var det brevet finns idag?
Böckerna om mumintrollen är nog lite speciella. Jag har upptäckt det, när jag läser dem för barn i alla åldrar. Kanske måste man vara ett speciellt barn, för att omedelbart ta dem till sig. Jag hade kännedom om muminerna redan i småbarnsåren men kunde inte riktigt begripa mig på dessa berättelser, som genremässigt närmast kan beskrivas som fantasy. Det var faktiskt först när jag var i 20-årsåldern som jag förstod vad de handlade om och då också totalt fångades av böckernas charm, humor, värme, klokhet och godhet.
När man läser muminböckerna så får man nog bäst behållning om man läser dem i en annan ordning än den rent kronologiska (börja lämpligast med Muminpappans memoarer eller, som den från början heter, Muminpappans bravader). I de andra böckerna är tonläget ett annat. Det som från början är burleska äventyr och roliga upptåg blir lite allvarligt (redan i Farlig midsommar), lite kusligt (Trollkarlens hatt), lite hotfullt (Kometen kommer). Och sedan kommer då Pappan och havet, där det börjar kännas ett lite ångestfullt tryck över bröstet. Och så allra sist, Sent i november…
”Och nu såg homsan Toft stormlyktan som pappan hade hängt i masttoppen. Den hade en mild varm färg och den brann stadigt. Båten var mycket långt borta. Homsan Toft hade god tid på sig att gå ner genom skogen och följa stranden till båtbryggan, precis lagom för att ta emot fånglinan.”
Den eviga frågan, som alla muminvänner ställer sig, är: kommer familjen tillbaka till sin älskade dal? Eller ser Toft bara stormlyktan som en hägring, ett önsketänkande?
Vad tror Du?