När jag blev tillfrågad av Mia att skriva om läsupplevelser gick mina tankar genast till mina första stapplande diton. De, där jag själv inte stod för läsningen utan kanske mer för upplevandet.
Det var sommar i början på sjuttiotalet, hela familjen satt uppe på höskullen medan regnet slog mot takplåtarna och åskan mullrade i fjärran. Mamma läste högt ur Emil i Lönneberga men det viktigaste var inte själva boken utan doften av höet, ljudet av ovädret och känslan av att vi var tillsammans allihop som var det bestående.
Mitt liv som läsande har varit mycket präglat av liknande upplevelser. Som läsare i vardande är man förmodligen extra mottaglig för den yttre miljön när man läser. Kanske är man vidöppen och tar in allt, både bokens berättelse och dess inramning i verkligheten, när man är barn. För hur ofta är det inte just barndomens och ungdomstidens böcker man plockar fram för att framkalla ett visst tillstånd? Göra en tidsresa. Känna en stämning. Böcker är så gott som alltid förknippade med en känsla, en stämning. En lukt, en smak, en längtan.
Kanske är det därför jag har så lätt att ta till nostalgiläsning. Omläsning av gamla favoriter. För att få en aning av den där känslan igen eller förstärka en stämning.
Gärna inför jul eller semestern. Inte sällan tar jag med mig någon av Wahlströms flickböcker ut på gräsmattan i början av sommaren när jag ska ligga och sola. Att läsa om Jollys eller Lottas äventyr får timmarna i solen att kännas som ett fragment av barndomens sommarlov.
På höstkanten läser jag alltid om Jane Eyre – världens bästa roman alla kategorier. I inledningsscenen sitter Jane i fönstersmygen bakom tjocka gardiner medan ovädret rasar utanför. Jane Eyre präglade verkligen min läsning när jag var tonåring. Kombinationen av att sugas in i en roman så omedelbart och dessutom bli så engagerad att jag kunde höra regnet mot rutan och draget från fönstret var överväldigande. Jane Eyre ger nästan ett romantiskt skimmer åt höstrusket.
Ibland är det som att man minns mer av själva kontexten än själva boken. Så är det i fallet med Tänk om det är klimakteriet av Kerstin Thorvall. Jag var tretton och hade precis pryat (som det hette på Hedenhös tid) på bibblan och hade upptäckt en massa spännande vuxenböcker. Jag undrar vad mina föräldrar egentligen tyckte om att jag kom hem med en bok som den. Jag hade inte den blekaste aning om vad klimakteriet var för något (det hade jag inte när jag läst klart heller) men kul hade jag. Och jag fick en intressant inblick i vuxenlivet. Jag läste den under ett sommarvarmt påsklov och minns mycket väl hur jag svettades i solen medan jag läste om Kerstins svettvallningar.
Nu när syrénerna står i blom – åtminstone här i söder – känner jag att det är dags att plocka fram Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen. Den är full av underbara försommarskildringar. Svala junikvällar, sommarmorgnar med fågelsång, den iskalla kryptan under kyrkan, de sällsamma upplevelserna i sommarrummet och barnens funderingar över livet. För att inte tala om kapitlet där barnen delar en festmåltid med pastor Lindroth. Det vattnas i munnen bara jag tänker på den.
Jag skulle kunna fortsätta rada upp den här typen av läsupplevelser hur länge som helst, men jag ska låta er själva fundera på hur böcker liksom färgar av sig på och färgas av allt som finns omkring en, både i rummet och livet och hjärtat, när man läser. Hur mycket mer en bok är, än dess text. Det är en berättelse om ens eget liv.
/Ylva