En bra deckare, det är avkoppling för mig. Men desto mer irriterad blir jag på de slarviga, tråkiga, de illa skrivna. En av mina svenska favoriter är Åsa Larsson. Hennes polisinspektör Maria och åklagaren Rebecka, är starka kvinnor, inga pappfigurer utan människor av kött och blod. Böckerna är spännande och välskrivna med psykologisk trovärdighet. Och så tycker jag om att de utspelar sig i Kiruna, där Åsa Larsson växte upp. Det är något speciellt med den där vitfrostade miljön och med människorna där.
Helt annan miljö är det vid det nu så aktuella vulkanutbrottet i Grimsvötn på Island. Men ändå finns där kanske något gemensamt i den karga miljön, hos de varma människorna. Ända sedan jag för tio år sedan reste runt i landet, därför att jag blivit passionerat förälskad i en islänning, har jag varit fascinerad av Island. Nu har jag precis läst Arnaldur Indridasons senaste deckare, Mörka strömmar. Han skriver melankoliska böcker om olyckliga människor, men ändå finns där hopp och ljus. Och så är det ju det där med att få vistas på sagoön Island igen. Jag som sällan känner mig lagom kan känna mig hemma med de våldsamma kontrasterna i Island. Den svarta askan, de karga glaciärerna, sprutande gejsrar och alla vardagsberättelser om de små under jorden och annat oknytt, de gamla isländska sagorna som fortfarande lever där.
Och de där varma källorna som plötsligt stiger upp ur marken. Jag glömmer aldrig en sen vinterkväll då stora snöflingor föll och vi stannade till vid ett litet, enkelt badhus. Jag hann undra vad jag egentligen skulle göra där. Men när jag klev ut från dörren på andra sidan huset undrade jag inte längre. Där i mörkret bildade bubblande källor naturligt varma utebassänger och lyckliga människor satt och småpratade med varandra medan snöflingorna föll i vårt hår.
Nåja lite rosaskimrande glasögon hade jag förstås… Och det är inte precis det lyckliga folket som Arnaldur Indridason skriver om. Som alltid finns det mycket under sagoytan. Ändå finns där som sagt hopp i hans böcker.
Annars återkommer jag till de riktigt gamla favoriterna när det blir sommar. Agatha Christie och Maria Lang. Deckartanter utan allt för mycket blodiga detaljer men med näsa för spänning. Över huvud taget gillar jag deckartanter. Joyce Joyce Carol Oates deckare utgivna under pseudonymen Rosamond Smith till exempel. Eller Elisabeth Gorge när hon är som bäst. (Den nyaste är redan inköpt och ligger och väntar på mig i sommarhuset.)
Att halvslumra till programmet Sommar och efteråt masa sig iväg efter en kopp te och en deckare, det längtar jag till. Om än det är grått idag, men snart är det sommar…