Jag började bläddra i Vid sidan av – Olof Lagercrantz: Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal, dagbosanteckningar i urval av Richard Lagercrantz och Stina Otterberg (W&W), utan förväntningar. Jag hade hört och läst att detta var en svårsmält rapport från de alkoholiserade mansgrisarnas epok. Det där om alkoholen stämde. Men vilka fascinerande bilder av människorna och tiden! Jag skulle ge den till min pappa, född 1918, men kunde knappt sluta läsa när jag började kika i den.
Det är sällsynt att en tids stora män skildras som de små svaga människor de givetvis också är. Jag läste på resa, på väg till ett möte med psykiatri-tema och fick plötsligt en känsla av att jag läste en kollektiv psykiatrisk journal: så många galna snillen, impregnerade i så mycket alkohol! Mycket riktigt for de också in och ut på psykkliniker, där doktor Cronholm på Karolinska tycks ha haft speciellt god hand med dem.
Olof Lagercrantz berättelser är extra läsvärda eftersom han berättar om det som andra hoppar över: vad som serverades på olika bjudningar, hur människor såg ut och allt opassande som de talar om – som sina egna karriärmanövrer och sina pengar, eller sin brist på pengar.
I ett avseende är han som författare verkligen jämlik: han är lika intresserad av allas utseenden. Kanske är han faktiskt mer intresserad av hur männen ser ut, både ansikte, hållning och klädsel. Om dem han tycker om används påfallande ofta beteckningen ”vacker”, annars ytterst sällsynt när det gäller män.
Jag började med att läsa fotnoterna, det gör jag ofta. Fäste mig då vid en som det tyvärr är för sent att infoga i min egen höstbok Väninnorna och jag (Natur & Kultur, september, en bok om konsten att vara väninna). Not 59, av Richard Lagercrantz, som frågat sin mamma, Olof Lagercrantz hustru Martina. Jag citerar not 59 i dess helhet:
”Jag frågar Martina om detta. Jo, det var så att Artur plötsligt sagt att nu när han kommit in i Svenska Akademien så fick det bli ett slut på Martinas och Marias pratande om allt. Martina blev tvärilsk. Och efter en stunds ordväxling skrek hon: ut ur mitt hus. Sedan sågs de inte på många år. Ja, i själva verket talade och träffades Martina och Maria bara en gång till – i hemlighet på att kafé – medan Artur ännu var i livet. Dagen efter han dött, ringde Maria och sedan umgicks de åter, pratade med varandra varje dag, (R.L.)”
Artur Lundkvist kunde alltså bestämma att hans livsledsagarinna Maria Wine inte skulle få umgås eller prata med sin bästa väninna Martina Lagercrantz, eftersom det inte passade honom när han blivit invald i Svenska Akademien. Han var väl rädd för läckor till Dagens Nyheter kan jag tro. Och kvinnorna lydde.
Liknande saker har jag och några av mina väninnor upplevt. Och jag lydde. ”Gjorde du?” säger mina unga väninnor häpet nu. Så går det inte till längre. Hoppas vi.