På 70-talet minns jag att jag Aftonbladets kulturchef Karl Vennberg förvånade mig med att alltid ha järnkoll på unga svenska författare, även kvinnor. Eller kanske i synnerhet kvinnor. En del brevväxlade han med. Jag ser fram emot den dag när exempelvis Kristina Lugn eller Bodil Malmsten offentliggör sina brev till Karl.
Ett namn som han ofta uttryckte sin beundran för gjorde mig förvånad. Han ansåg att Anna Wahlgren var en av Sveriges mest framstående unga prosaister. Någon gång skrev han det i en recension, det var väl då vi kom att tala om det. Själv hade jag då inte en tanke på att läsa Anna Wahlgren, som vid denna tid var pestmärkt av korrekta feminister för sin daghemskritik. Men Karl hade rätt, som vanligt.
Senare lärde jag känna och respektera Anna, både som författare och som person. När jag började läsa henne fick jag omvärdera henne. Det ledde till en uppskattande artikel om Anna Wahlgren som samhällskritiker i tidskriften Arena.
När vi möttes på i skiftet mellan 80 och 90-tal bodde Anna i New York och ägnade sig åt att få Barnaboken översatt till engelska. Bra översatt skulle den vara – ett projekt som lyckades, efter så där 20 år. Nu finns den! Och hennes eget Förlag Anna Wahlgren har gett ut den, liksom översättningar av andra av hennes böcker. Anna har hängivna läsare i många länder som erbjuder sig att översätta, bland annat Sova hela natten, som nu finns på flera språk.
Den senaste svenska utgåvan på Förlag Anna Wahlgren är en samling noveller från hela hennes skrivarliv, Var inte rädd för att dö min älskade – var rädd för att inte leva, en unik samling svenska stämningsbilder och samtal, nertecknade rakt ur verkligheten. Det är som om skribenten registerar som en mobilkamera.
”Pianolektionen” heter en av mina favoriter. ”Det är alltid svårt, förklarade han. Just det enkla, det lätta och lekande – det är kanske det svåraste av allt.” Det är den manlige pianoläraren som undervisar en vacker ung kvinna som vill veta vad alla dessa övningar ska vara ”bra för”.
Han säger: ”Kom du inte hit för att du ville lära dig spela, för att du behövde någonting?” Hon frågar underliga saker. Blir man lycklig om övar och lär sig? Hon undrar om det alls är någon idé: ”Jag gör inga framsteg eller så. Jag skulle vilja spela vackra saker…
– Vackra saker! Du vill ta ner månen med en gång?”
Och så vidare, ni får skaffa boken och läsa själva. Ni får bara en replik till här, en av elevens frågor: ”Det måste väl finnas något vackert att öva också, sa hon. Måste allting vara så fult i början?”