I helgen har jag läst en bok som jag blev upprymd av på ett oväntat sätt. När horisonten flyttar sig – Att bli gammal i en ny tid (Brombergs) av Bodil Jönsson. Hoppas den blir en lika stor och internationell succé som Tankar om tid från 1999. Alla behöver den energikick i synen på åldrandet som boken utgör.
Det är ingen tjock bok, men på varje sida står något som man vill anteckna för att aldrig glömma det. Barndomens bedårande missförstånd kring begreppet årsringar är typiskt: det var en skogsarbetare som inte avfärdade det nyfikna barnet – en förveten unge, enligt dåtidens halländska synsätt – utan vänligt visade stubbarnas årsringar för barnet Bodil.
Barnet utgick från att även människor hade årsringar: ”När det sent omsider avslöjades att jag på allvar trodde att också människor har årsringar, då hade jag hunnit bli för gammal för att ha så fel.” Men psykologiskt har vi ju det, alla bär alla sina åldrar inom sig samtidigt, konstaterar Bodil Jönsson.
Första gången jag mötte denna tanke var i Lena Larssons fina memoarvolym Varje människa är ett skåp (Trevi 1991). Själv har jag hunnit bli gammal nog att våga säga att detta inte bara fungerar bakåt, så att alla vuxna bär sitt förflutna med sig. Det kan även fungera tvärtom, så att barn känner sitt vuxna jag inom sig. Själv har jag alltid levt med mitt pensionärsjag inom mig och det känns bra att snart ha vuxit ikapp.
Bodil Jönsson är en genuin nytänkare, inte minst i sin kritik av hjärnforskningens och pedagogikens koncentration på åldrandets negativa sidor. När får vi forskning om det positiva med erfarenhet och långsamhet, om betydelsen av samspel mellan snabbhet och långsamhet? Ny forskning, ny äldrepedagogik är bara några av de konkreta efterlysningar som läsaren kan instämma i.
En bit in i boken dyker Simone de Beauvoir upp: ”Medan jag har skrivit den här boken har jag många gånger återvänt till Simone de Beauvoir, Ålderdomen, 1970.” Och jag kommer ihåg att jag själv avstod från att läsa den på 90-talet, när jag föresatt mig att läsa allt av Beauvoir.
Ålderdomen, den skulle jag spara tills jag blev gammal. Nu är jag 63 och misstänker att jag aldrig kommer att bli gammal nog för den boken, eftersom den säkert är just så pessimistisk som Bodil Jönsson hävdar. Det beror inte bara på att det finns bättre sjukvård och bättre hjälpmedel i dag, det beror också på att Beauvoir redan som ung var säreget besatt av skräck inför åldrandet och döden.
När jag slår igen Bodil Jönsson i formatet behändiga bok (idealisk reselektyr) ser jag att även omslaget innebär en ny syn på åldrandet: där syns författaren i ett knivskarpt profilporträtt. Fotograf: makalösa Elisabeth Ohlson Wallin. I stället för den vanliga softandet med äldre kvinnors hud syns här varje liten skrynkla – och det är vackert.
Många kommer att leva en tredjedel av sitt liv som pensionärer och inga modeller av åldrandet som vi känner till kommer att stämma. För den som vill bidra till att finna ”nya självbilder och förhållningssätt” finns bloggen ”I en nygammal tid” på www.bodiljonsson.se/blog/