Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle välja den amerikanska eller svenska science fiction-författaren för bokstaven B. Så det får bli lite kort om båda.
Från USA: Octavia E. Butler (1947-2006). Hennes böcker var skälet till att jag började läsa mer och mer science fiction i vuxen ålder. I min bokhylla står Lilith’s Brood där de sista människorna på jorden räddas av aliens – men till ett pris, dystopiska Parable of the Sower och Parable of the Talents och den udda vampyrromanen Fledgling. Jag har även hennes tidsreseroman Kindred, där en ung svart kvinna kastas tillbaka till slaveritiden i USA. Den ser jag mycket fram emot att läsa.
I sina böcker undersöker Butler samspelet mellan individen och gruppen, och tar upp frågor om ras, kön och sexualitet. Och så skriver hon makalöst spännande böcker om överlevare. Tyvärr finns hon inte översatt till svenska.
Vilket för oss till den svenska science fiction-författaren …
“Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många – om jag alls vågar tänka mig, att ‘många’ får läsa den – eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är.”
Så börjar Karin Boyes (1900-1941) Kallocain, en av Sveriges få stora sf-romaner. Vi får följa forskaren Leo Kall som lever i ett dystopiskt samhälle. Han lyckas ta fram ett sanningsserum vilket får stora konsekvenser för hans liv.
Första gången jag läste Kallocain gick jag i åttan. Jag minns tydligt hur jag var helt tagen och sög i mig varje ord. Faktum är att jag till och med kommer ihåg när jag läste klart den: på en idrottsdag. Jag hade nyligen varit sjuk, och underbart nog slapp jag vara med på själva aktiviteten. Medan de andra sprang runt satt jag på en bänk och läste de sista sidorna i Kallocain.
När jag var i tjugoårsåldern plockade jag upp boken igen och försökte läsa om den. Med betoning på “försökte” – för jag kom inte igenom den. Texten som hade varit så magisk första gången jag läste den, kändes helt död. Jag kunde inte intressera mig för huvudpersonen eller världen han levde i.
Jag vet inte om det bara var jag som inte var mottaglig just då för boken, eller om det var en sådan där bok som mår bäst av att bara läsas en gång, eller om min starka läsupplevelse i tonåren gjorde att jag hade för höga förväntningar.
Nu blir jag nästan lite sugen på att läsa om den igen, och se hur min reaktion blir den här gången …
Har ni haft någon sådan omläsningsupplevelse?