En bok som jag nyligen läst och älskat är Maria Zennströms ”Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek?” Språket! Det är som utmejslat.
”Hur ser ett liv ut…” berättas i dagboksform, där jaget talar om ett liv med männen, modern, barnlösheten, arbetet, skrivandet, Ryssland, Sverige. Allt flyter samman i dagboken, väven.
Zennström har sagt, i intervjuer, att hon tänker mycket på formen. Om jag förstod henne rätt så menade hon att om en berättelse känns svår att skriva, så är det oftast ett formproblem. Jag tycker det är intressant, och jag har tänkt mycket på det.
När jag skrev min bok så var jagformen viktig. Mary, som är jagberättaren, fick bestämma språket. Hennes röst liksom ekade i skallen när jag skrev. Det blev en berättelse i presensform, kanske för att den bitvis är skriven som en improvisation: Mary och Lovely leker fram sin berättelse. Jag placerade dem någonstans, på en säng eller en gräsmatta eller en balkong, och då började de agera. Ibland har jag regisserat tydligare, försökt bestämma vad som ska ske. Andra gånger har de gått bananas.
Form och innehåll… Det är svårt att separera. Jag tycker mycket om tanken på att alla berättelser kan skrivas, om de bara hittar sin form.