Jag heter Linnéa Axelsson och debuterade i våras med Tvillingsmycket, på Wahlström & Widstrand. Under februari månad kommer jag att blogga här på bokcirklar, och just nu befinner jag mig i Berlin, på väg till Paris där jag ska bo ett par månader.

När jag hör vissa av tyskans vokaler, hur de sjungs fram, förs jag tillbaka till åren som jag tillbringade här i Berlin. Så kan språk fungera. Ordens klanger och ljud kan låta en färdas, minnen och stämningar kommer över en. Även modersmålets sinnliga och lyriska kvaliteter kan bli mer levande för en, om man hör ett främmande språk. Kvaliteter som kanske för en undanskymd tillvaro, tills det kommer någon diktare som lyssnar fram dem, som söker och tänker i språket, som vill vara med språket. Då kan man märka att även det språk som man lever i och genom, där man bildar tankar, känslor och minnen, tal och skrift, hela tiden har haft en egen sensuell, mångskiktat närvaro. Att språket självt leder ut i världar och rum, och att orden är bärare av historia och mysterirum.

I en bokhandel i dag bläddrade jag i en tysk översättningsvolym av Walt Whitmans Leaves of Grass, på pärmen stod: ”Tiden är kommen att riva den formella gränsen mellan prosa och lyrik.” Tål att tänkas på.