Idag reser jag bort och kommer tillbaka den 29 feb. Innan jag försvinner från
denna sida (man försvinner alltid från alla platser och människor, livet är ett långt farväl) vill jag föreslå denna text ur min kommande självbiografiska roman. Den ska heta Städer vid havet eller Irrvandraren. År 1975 var jag 23 år och befann mig i Los Angeles. I Malmö hade jag träffat en tjej som hette Stina. Så här skrev jag till henne från LA:
”Alla städer finns där för att man ska besöka dem som en främling, skrev jag till Stina, eller för att slå sig till ro. Man vistas i hus och på gator och torg, men städerna bryr sig inte om oss. De bara är där, likgiltiga men tillgängliga så att vi kan leva våra liv och förverkliga eller begrava våra drömmar. Boningar. Fasader. Alléer. Bilar. Skuggfolk på väg från sig själva. Tystnad och larm. Kommers och parker. Avstjälpningsplatser. Barn blir vuxna och sedan gamlingar som sedan dör bland stadens hörn. Döden är alltid närvarande men städerna är skapade så att människan inte ska tänka på den. Folk föds i städerna eller kommer på besök. Sedan försvinner de och nya människor vandrar på samma gator och bor i samma hus. Skuggfolk som knegar och färdas fram och tillbaka mellan samma korsningar och trafikljus. När de är borta märker staden ingenting. Städerna vet hur umbärliga människorna är. Stå i ett hörn och se dig omkring: hur många människoskuggor har inte gått eller kört förbi där under årens lopp? Städer som aldrig sett havet är skrytsamma. I sin inskränkthet tror de att alla vägar leder till dem. I städerna vid havet utgör kajer, hamnkvarter och strandpromenader en påminnelse om andra städer och horisonter och världar dit man kan färdas utan vägar. Alla städer finns där för att man ska överge dem.
Jag köpte en enkel biljett till Miami.”
Stort tack för alla bra idéer och kommentarer!