Patrick Modiano har skrivit en vacker bok, Du plus loin de l’oubli, om en man och hans återförening med den gåtfulla Jacqueline. Hon har då tagit ett annat namn, och vad som har hänt under åren som gått sedan de där månaderna de spenderade tillsamman i Paris och London förblir något som bara hon vet.
Patrick Modiano är känd för sin lätta hand. En stor stilist som skriver om ett allvarligt ämne, minnet. Jag älskar hans böcker och så också den här berättelsen. Han kan skriva med en sådan lätthet att man ryser. Man blir lugn av hans tillit. Hans känsliga romangestalter är barn i meningen att de aldrig tycks uppfyllas av de världsliga, ytliga känslorna, som missunnsamhet eller äregirighet. Samhällets godtyckliga värdehierarkier betyder inget här. Romanernas unga människor spelar inte livets spel utan är verkligt levande. De känner och ser, lyssnar och är i sina upplevelser tillsammans med människorna de möter. Ofta främlingar som kommer in i och sedan lämnar deras liv under loppet av några sommarmånader.
I Patrick Modianos Paris kan även en förälder vara en främling, det är den stora främlingen. Vad gör den unge mannens far med honom, vad lämnar han för avtryck? Hur och varför hänger de kvar i varandras liv efter allt som har hänt under de sårade krigsåren? Ett sådant samtal kan man föra med den här boken.