Först trodde jag att “Hoppa hage” skulle vara en roman där jag skulle bry mig om personerna och vad som skulle ske med dem, men sedan insåg jag att det inte var så. Cortázar har skrivit fram en litterär verklighet som grundar sig på en egen logik. Samuel Becketts och Witold Gombrowicz litteratur är på liknande vis, det är textens berättande flöde som får mig att bli hänförd, inte historierna eller karaktärerna. Dessa författare skapar litterär verklighet som förstärker min upplevelse av det levda nuet. De får mig att känna mig som det där läsande barnet igen. Att jag aldrig har läst något liknande tidigare. Att jag inte har en aning om vad som ska ske. Därför att allt kan ske.
Det går att läsa två versioner av “Hoppa hage”. Jag har läst klart den första och ska nu påbörja den andra.