Veckorna med dottern är jag alltid trött för jag tycks inte kunna lära mig att gå och lägga mig i tid. När jag väl fått henne i säng så måste jag ju bara sitta med mig själv en stund och vagga in mig i den stämning som har med det jag skriver att göra. Gör jag det så brukar det ligga och arbeta i mig under natten och sen är det bara att halvt medvetslös stiga ur sängen vid halv sju och ordna till med frukost och få upp den lilla som inte ens är så himla liten längre för hon är nio, få i henne det man ordnat och sen få henne så vaken att hon med såsigt fördröjda rörelser komer förbi tvättstället där hon ofta fastnar i något slags meditativt betraktande av det egna utseendet innan jag påpekar att det är dags att komma i klädenrna. Vad det är med rörelserna på mornarna vet jag inte, men allt ser oftast så vansinnigt segt ut som att varje rörele med armen är någonting som både behöver förberedas en lång stund och sen behös det tid för att utföra rörelsen. Det är en frustrerande upplevelse nästan varje gång och jag begriper inte hur de där händrna, armarna och munnen som annars brukar hålla ett sånt tempo plötsligt kan ha tappat all kraft och liksom går på den absolut sista gnuttan energi batteriet innehåller. En smula i taget ungefär och sen en lång fundering på om det ska vara möjligt att pilla in en smula till och få något gjort med den där inne medan jag själv sitter och har glöd bortåt baken. Bara milt tålamod hjälper, inte hårda ord för då går det bara långsammare i ren protest. Trosts denna saktmodighet komms det ändå i kläder till slut och så äntligen iväg då. Från där vi bor nu i egen lägenhet efter tre och ett halvt års kringflyttande i olika andrahandsboenden efter separationen från dotterns mamma tar det bara fem sex minuter till skolan, men en hårt trafikerad gata i två riktningar med dubbla spårvagnsspår i mitten och ett obevakat övergångsställe samt förmodligen också ohejdad vana gör att jag följer henne till skolporten. Jag tycker det är skönt. Det ger en kort promenad, lite frisk luft och kontakt och jag slipper oroa mig innan jag hemkommen igen tar en kopp kaffe och kryper upp i soffhörnan med blocket i knät för att ta tag i arbetet. I fyra år innan har jag vid den här tiden på dygent haft mer eller mindre ideella uppdrag som så dags börjat pocka på uppmärksamhet, men detta är jag också fri från nu. Det höll helt enkelt inte att vara halvideell när det tog tre år att skriva en roman och sen ytterligare två innan den kom ut. Då måste man tänka om och det gjorde jag förra våren då jag avsa mig allt sånt för att skriva istället och nu när jag är hemma några minuter över åtta de veckor jag har dottern får jag vanligtvis mycket mera gjort än de veckor jag inte har henne boende hos mig. Diciplinen är bättre då och jag slipper tänka på att jag saknar henne som allt för ofta har en förlamande inverkan på mig annars. Innan separationen trodde jag att jag skulle skriva bäst mina ensamma veckor, men om det är något jag lärt mig här i livet är det att det sällan blir som man har trott att det ska bli. Jag har väl mognat lite till slut och därför förvånar mig inte mycket längre. Jag vet ju hur det blir med det mesta så jag vet att jag också kan ha helt fel.
Så mycket tid till vuxenlitteratur blir det inte under veckorna med dottern men på kvällarna läser vi i alla fall tillsammans. Nu är det Vargbröder av Micehelle Paver som ibland är så spännande att jag får ta till lättsamma rösten och inte dramatisera för att inte dottern ska börja rycka i benen. Innan var det nästan hela den fina serien om Svenne och råttan och ytterligare innan var LasseMaja och Jill och Jonathan varvat med några Eddieböcker och nedslag i Lucky Luke eller Asterix. På det förra stället vi bodde läste vi hela den underbara serien om Sandvargen som vi lånade på Majornas bibliotek vid Chapmans torg eftersom vi då bodde i närheten. Vi kunde fabulera runt där inne bland böcker rätt länge och när vi äntligen hade gjort våra lån och steg ut på torget blev det rutin att säga: Vad vore världen utan bibliotek.
Robert Kangas