Lyssnade just på ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Hillevi Engström, som arbetade som förhörsledare innan hon blev politiker. Det är säkert en bra erfarenhet, att ha varit förhörsledare alltså, om man ska bedriva arbetsmarknadspolitik i en tid då det är billigare än någonsin (inklusive antikens dagar) att utnyttja slavar.
Ett bra exempel på detta nya lågprisslaveri är den så kallade “Fas 3” som är en arbetsmarknadsåtgärd som innebär att arbetslösa arbetar heltid samtidigt som de hänvisas till socialbidrag medan arbetsgivaren får 5000 kr i månaden för besväret. Under antiken var arbetsgivarna i alla fall tvugna att betala för slavarna när de köpte dem. Nu får man pengar för att använda dem. Där har ni de nya moderaterna och de nya arbetarna.
En fin liten roman som jag kommer att tänka på i det här sammanhanget är George Orwells Down and out in London and Paris från 1933 eller Nere för räkning i London och Paris som den heter i Olof Hoffstens översättning från 1983 (Rabén & Sjögren). I denna korta men vassa roman får vi följa Orwell under en tid som först underbetald diskare i Paris och sedan som uteliggare i London. Om jag inte minns fel så var det ett slags wallraffreportage som Orwell gjorde. Det är hur som helst en fin insikt i fattigdomens logik och en bra läsning för alla som inte upplevt den inpå skinnet. Och för alla fattiglappar därute så är det en trösterik skildring av nån som kanske har det lite värre (om man nu kan tröstas av det…) En av de episoder jag minns bäst och som grep mig starkast var den engelske uteliggare som på frågan om vad som var värst med att vara uteliggare svarade: att aldrig få ha fysisk kontakt med en annan människa. Det behöver man ju i och för sig inte läsa Orwell för att få veta, det är bara att gå utanför dörren och fråga första bästa hemlös man stöter på så lär man få ett liknande svar även 2010 i Sverige.
Skända arbetslinjen.