Jag sitter i ett hus på Aspö i Blekinge skärgård och skriver. Fyra hela dagar framför datorn med avbrott för måltider och promenader i skogen och utmed vattnet. Huset tillhör min författarvän Bim och det här är bara en i raden av kreativa utflykter som vi gör tillsammans. Ibland bara vi två, ibland tre eller fyra i en liten grupp som hållit ihop sedan vi gick på Lunds universitets författarskola för ett antal år sedan. Så härligt ni har det! säger folk till oss. Så avundsvärt att kunna lämna man och barn och dra iväg till en ö för att skriva flera gånger om året! Eller: Så ansvarslöst att bara tänka på sig själv. Fast det där sista säger förstås ingen. Självförverkligande är ett skällsord. Nu är det så att våra barn för länge sedan har lämnat åldern då de är beroende av sina föräldrar (i alla fall vad gäller den rent fysiska närvaron) och att vårt skrivande numera skattemässigt går under rubriken yrkesutövning.
Igår föll mörkret som med en skräll redan vid fyratiden. Idag är himlen ljus och det ligger ett tunt dis över vattnet. Fastän det är ganska kallt sätter jag mig på en klipphäll och ser ut över havet. Länge. Att sitta så här ger näring åt skrivnerven, får igång tankeomloppet. (Mina vänner driver med mig: Sitter du nu och glor ut över havet igen?) Inte så att jag är en utpräglad vattenmänniska, inte alls: har aldrig ägt någon båt, är ingen skicklig simmare och paddlat kanot har jag gjort en enda gång i livet. Men vatten som rör sig mot stranden älskar jag. En ständig inspirationskälla.
Bland mina barndomsminnen finns Stockholms skärgård: på femtiotalet kunde stockholmare fortfarande för en rimlig slant hyra en stuga i skärgården, ett härligt och billigt sommarnöje. Jag minns mina klippor från somrarna på Nåtarö och Ornö, stigen ner till stranden och tallbarren som stack under fotsulorna (på den tiden gick nog barn oftare barfota än nu). Eller tag de långa, mjuka sandstränderna vid Öresund, där man kan vada långt ut i vattnet. Eller den steniga, vackra kusten i Kroatien, min mans födelseland, där vattnet är blåare än blått.
Det är svårt när idéerna inte vill komma till en. En författare som bor i New York berättar hur han dagligen promenerar runt i staden och att han då alltid kommer hem med ett ”nytt ansikte” till den bok han just arbetar med. Han går tills han hittar sitt ansikte, säger han. Själv bor jag nära ett naturreservat i Skåne och har turen att alltid, och jag menar verkligen alltid, komma hem från mitt strövande runt fågelsjön med svaret på en fråga som jag gått och grubblat på. Ett motiv, en karaktär, en kronologi. Det gäller bara att gå tillräckligt länge … .
Och jag undrar: hur gör andra för att finna sina ord, bilder, intriger – allt det där som ska till för att senare bli en bok? Sitter mitt i vimlet på en järnvägsstation? På sitt stamlokus där man är igenkänd av alla? Högst upp på ett berg? Eller är det så att de flesta faktiskt tänker bäst i sin egen skrivhörna?
/Här skulle egentligen finnas en stämningsbild från havet som jag talar om, men tekniken är inte med mig idag. Hoppas på bättre tur senare./