Om lusten att läsa eller Som en roman av Daniel Pennac dyker upp som gubben i lådan, när jag letar efter en annan bok. Bokstavligt talat, för en stor del av mina böcker bor numera i flyttlådor. Bokhyllorna räcker helt enkelt inte till. (Jag vacklar mellan att åka till IKEA och köpa några Billy-hyllor och att göra slag i saken och flytta. Böckerna är ju redan nerpackade.)
Bläddrar lite i boken. Minns att jag nog gillade den, kanske till och med skrattade en gång eller två. D P är en ung (nåja, det här var 1992) passionerad lärare, läser jag. Dessutom förälder och författare. En själsfrände alltså. Bokens 189 sidor är indelade i 10 kapitel efter läsarens omistliga rättigheter (!)
1. Rätten att inte läsa
2. Rätten att hoppa över sidor
3. Rätten att inte läsa färdigt en bok
4. Rätten att läsa om
5. Rätten att läsa vadsomhelst
6. Rätten till bovarysmen* (en textuellt överförd sjukdom)
7. Rätten att läsa varsomhelst
8. Rätten att läsa här och där
9. Rätten att läsa högt
10. Rätten att tiga
*Lusten och förmågan hos människan att uppfatta sig som en annan än den hon är.
Funderar en stund över hur omistliga dessa rättigheter är för mig själv och kommer fram till:
1. Ja, alla de många böcker som inte intresserar mig ett smack.
2. Nja, bara om det gäller att ge en snabbresumé av innehållet.
3. Måste dessvärre erkänna att högen ”halvlästa” hos mig är större än högen ”ännu olästa”.
4. Absolut, om tiden räcker till.
5. Nu är vi där igen – den eviga frågan om bra och dålig litteratur.
6. Ja, det är väl inte så illa när livet är motigt och man helst vill krypa ur sitt skinn.
7. I badkaret, i ett hörn på festen, i kön till kassan … Vid bordet på en dödligt tråkig middagsbjudning … lite mera tveksamt.
8. Javisst. Särskilt om man vet att vilken sida man än slår upp så ligger där en pärla och väntar.
9. Rätt? Skyldighet, skulle jag vilja säga.
10. En alltför sällan utnyttjad rätt.
Egentligen handlar boken om D P:s tonårige son, om hur man får barn att utveckla lust och smak för böcker, och om goda och dåliga pedagoger. Han inleder med: ”Verbet läsa tål inte imperativ. Det är en aversion den delar med några andra verb: älska och drömma. – Gå upp på ditt rum och läs! /- – – / Resultatet? Obefintligt. Han har somnat över boken.”
Tvång föder inte lust att läsa, det ska annan pedagogik till för att få barn att älska böcker. De vuxna kan på sin höjd vara vägvisare. Om detta skriver D P också, han hade själv turen att växa upp i en sån omgivning – den franska skolan är ju med gott mått strängare än den svenska när det gäller litteratur.
I sista kapitlet skriver D P: ”Människan /- – – / bor tillsammans med andra för att hon är ett flockdjur men läser för att hon vet att hon är ensam.” Och vidare att läsandet är ett sällskap ”som inget annat sällskap skulle kunna ersätta.” Är det så? Visst kan boken ibland vara den bästa vännen, men flockdjuret vill ju också dela sina upplevelser med andra. Eller?