Är det nu som det stora vemodet rullar in?
Satt igår hos frissan och blev renoverad, uppfräschad, ompysslad. Bläddrade förstrött i glassiga tidskrifter och fastnade för ett reportage av Jessika Gedin som handlade om vemod. Om vårt behov av vemod. Inget ont i det, vemodet hör på något vis ihop med hösten. Att stillsamt och med en gnutta sorg få fälla sina löv och invänta vintern, om bilden tillåts. Reportaget hade rubriken ”Den attraktiva melankolin” med underrubriken ”Det är trendigt att vara lite låg.” Ett antal djupdykningar i litteratur och film, Melankoliska rum, Mumindalen, Melancholia. Javisst, absolut. Håller melankolin på att återvinna sin romantiska glans av förfining och genialitet? frågades det i reportaget. Låt oss hoppas icke. Det känns så förfärligt otidsenligt. Nyss skrev någon här på bloggen om Den unge Werthers lidanden och den ödesdigra melankoli som spred sig bland unga läsare (alltmedan upphovsmannen Goethe levde glatt och länge, framgångsrikt och till synes ständigt förälskad).
Har inhandlat nyutgåvan av Stig Dagermans Tysk höst och än en gång imponerats av blicken och språket hos denne författare. En ung reporter på plats 1946. Läsvärt förord av Elfriede Jelinek. Som en jämförelse mellan två upplevda krigsskådeplatser tog jag fram Per Svenssons Europeisk höst från 1996. Som en röd tråd mellan raderna löper frågan: Har man ingenting lärt av historien?
Här en dikt av Tranströmer som jag går och bär på:
De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar.
